Trettiofemåriga Emelie Wedhäll älskar att skriva och teckna men i skolan fick hon sällan höra att hon var duktig. Texterna hon skrev kom tillbaka med mycket rött. Konsten kunde knappast ge ett yrke. Där barnet Emelie såg möjligheter och framtidshopp såg de vuxna mest svårigheter.
- Vuxenvärlden knäcker barnen.
Det var då. I dag arbetar Emelie Wedhäll som föreläsare och serietecknare. Som vuxen har hon insett att hon kanske har dyslexi, hon är ordblind och har inlärningssvårigheter.
- Skolan var jobbig för mig. Tidigare räknade man med att en del elever föll ur skolan men nu har man blivit bättre på att stöda barn med inlärningssvårigheter.
Som förälder ska man reagera på om det är kämpigt i skolan och barnet inte vill gå dit. Det behöver inte vara dyslexi men det är bra att utreda orsaken till svårigheterna.
- Skolan måste vara mer flexibel och inse att barn lär sig på olika sätt. En del måste få lyssna på en ljudbok, andra behöver musik för att kunna koncentrera sig. Studieteknik borde läras ut redan från första klass.
Emelie Wedhäll efterlyser mer resurser till skolan. Men föräldrarnas ansvar är också stort. Tålamod, uppmuntran och läxhjälp är föräldrarnas bästa stöd.
- Hur många barn får inte höra hemma att de inte försöker tillräckligt, säger Emelie Wedhäll och berättar om den intensiva skamkänsla dyslektiker ofta lever med genom hela sitt liv.
Internet är självklart en källa om du vill veta mer om dyslexi men blioteket är också ett utmärkt ställe där du hittar hjälpmedel och information om till exempel studieteknik. Onsdag eftermiddag föreläser Emelie Wedhäll om dyslexi och efteråt leder hon en workshop i serieteckning.