Kl 6.45
Jag möter upp Susanne på Leanlink citys kontor på Hjälmsätersgatan. Hon tar en snabb titt i datorsystemet för att se hur natten har varit för hennes vårdtagare. Schemat för dagen ser späckat ut. Hur ska hon hinna?
– Efter 37 år i yrket blir jag sällan stressad. Det får ta den tid det tar. Jag skyndar aldrig ifrån en vårdtagare om det inte känns bra i magen.
I takt med att vi lever längre har omvårdnad blivit en allt större del av arbetet inom hemtjänsten.
– Förr var det mer mattpiskning och mer fika. 17 koppar per dag var inte ett dugg konstigt. Jag bakade till och med bullar åt en farbror, och hade kokbok med mig överallt, ifall någon ville att jag skulle lagade mat till dem. I dag är det mer dusch, påklädning och hjälp med mediciner, säger Susanne.
Kl 7.05
Vi cyklar iväg till morgonens första vårdtagare Torsten. Susanne knackar innan hon öppnar dörren med ett knapptryck på telefonen. Smidigt för både Susanne, som befrias från alla nycklar, och vårdtagaren som slipper ta sig till dörren och öppna. Susanne småpratar med Torsten och ser till att han får i sig sina mediciner, vilket är snabbt avklarat.
– Det är inte längden på besöken som är det viktiga, utan känslan. I dag gick det snabbt, men han kändes glad och pigg, säger Susanne.
Kl 7.30
Vi knackar på hos Ulla som vill ha hjälp med stödstrumpor och insulin.
– Det kändes knappt, säger Ulla när Susanne sticker henne i magen.
På väg ut berättar Susanne om sin yrkesstolthet.
– Jag har världens bästa jobb. Jag ger dem trygghet, och i utbyte får jag förtroende, levnadshistorier och tacksamhet. Jag tänker fortfarande på mig själv som `hemsamarit`. Det är ett vackert ord.
Kl 7.49
Gerd ligger i sängen när vi kommer. På golvmattan ligger katten Oskar och mornar sig.
– Här kommer min fröken, utbrister Gerd när Susanne kommer in med tidningen och en frukostbricka.
Kl 8.05.
Gun får hjälp med påklädning och slår sig ned vid bordet.
– Vad önskas i dag? frågar Susanne.
– Vi tar det vanliga, svarar Gun och serveras snart en mjuk smörgås med leverpastej och inlagd gurka. Till det en kopp kaffe.
Guns aptit är inte riktigt som förr.
– Jag längtar sällan längre efter mat. Man äter mest för att man måste.
Gun har två barn, åtta barnbarn och 18 barnbarnsbarn. Förr arbetade hon som modist och tillverkade damhattar. Hon är nöjd med hemtjänsten. Sommarvikarierna får hon instruera lite, men Susanne vet precis hur hon vill ha det.
– Det är skönt att få bo kvar hemma, konstaterar hon.
Kl 8.25
Nästa stopp är hos 94-åriga Sonja, vars lägenhet ska städas. 2016, kring advent, föll Sonja baklänges när hon letade efter julsaker i byrån. Efter sjukhusbesök och korttidsboende fick hon hemtjänst. Rädslan för att ramla finns kvar. Rullatorn ser Sonja alltid till att ha nära.
– Jag är så glad att jag fortfarande är klar i huvudet och har alla mina minnen kvar.
Sonja växte upp på en gård i Småland, yngst bland tolv syskon. När hon var sex månader dog hennes mamma. Vid 14 års ålder avled även hennes far.
– Då var vi fem syskon som ännu var ogifta. Vi köpte huset och tog hand om varandra.
1942 kom Sonja till Linköping. Hon hade svårt för dialekten och uttrycket "uschaan". Men på Folkets park dansbana träffade hon sin man, som är död sedan 24 år.
– Han kände igen mig från kaféet jag arbetade på, och sa till sina vänner 'henne ska jag dansa med'.
Sonjas blick är klar och pigg. Att hon är 94 år är svårt att tro. Sonja är tacksam för hjälpen hon får. Ibland är det många som springer hos henne, men alla är trevliga.
– Det ger lite spänning i vardagen. Vem är det som kommer i dag?, säger hon.
Sonjas syskon är döda.
– Och några vänner kvar i livet har jag inte.
Men Sonja ser på vardagen med tillförsikt. Hon har barn och barnbarn, en hörsel som fortfarande fungerar och en syn bra nog för att läsa dagstidningen. Döden skrämmer henne inte.
– Det är naturligt och inget att göra något åt. Jag känner att jag har gjort mitt.
Kl 10.15
Susanne och jag cyklar vidare och fortsätter samtalet om döden. Susanne om någon borde ha inblick i ålderdomen.
– Jag är inte rädd för att bli gammal. Kanske beror det på mitt arbete. Jag vet vad som komma skall och ser vilken möjlighet hemtjänsten ger människor.
När hennes vårdtagare grämer sig för att vara gamla tröstar hon med alla fina minnen de har kvar.
– Svårast är de dystra och buttra. Förmodligen har de haft ett trassligt liv. Vad tröstar man då med?
Och visst smärtar det Susanne när vissa av vårdtagarna känner sig ensamma och verkligen inte vill att hon går.
– Då får jag försöka vända stämningen till en mer positiv innan jag åker därifrån.
Oftast är det de anhöriga, och inte de gamla, som vill att sin närstående ska få komma till ett hem. Susanne brukar uppmuntra sina vårdtagare att välja ålderdomshem när de fortfarande är klara i huvudet.
– Vi kan ju hjälpa till med mycket, men inte flytta in hos personen. Det är bättre att de är delaktiga i beslutet, så att de inte bara hamnar någonstans när det är dags.
Kl 10.30.
Tillbaka på kontoret. Jag frågar Susanne och hennes kollegor vad de hoppas på i riksdagsvalet.
– Det är svårt, politikerna lovar så mycket och så blir det sällan något av det, säger Susanne.
Samordnare Diana Dabiri fyller i:
– Jag har tappat förtroendet för politikerna. Speciellt de kommunala. Vi får inte ut de pengar riksdagsledamöterna lovar. Pengarna måste bli öronmärkta, ersättningen för hemtjänsten är för låg, säger hon.
Att rekrytera ny personal är svårt. Diana tror på morötter som bidrag till körkort – vilket är ett krav i vissa verksamheter. Susanne tror att en rejäl löneökning måste till.
Kl 11.00
Varje dag erbjuder Leanlink lunch till dem som vill. I dag är det Susannes tur att åka runt och leverera maten. Plastlådor med potatis, broccoli och kycklinggryta packas in i bilen. Vi åker runt, säger ett snabbt hej och överlämnar lunchpaketen. In och ut ur bilen, upp och ned för trappor. Ute 25 grader. Blir hon aldrig trött?
– Jag har varit förskonad från skador. Men många kollegor har ont i axlar och ryggen.
Kl 12.30
Lunchkorgarna är levererade. Susanne ska tillbaka till Gerd, gå promenad och äta glass. Jag säger hej då och cyklar till redaktionen. Lite ont i fötterna, men varm i hjärteroten.