"Jag har kanske varit som bäst när jag mått som sämst"

Senast Thomas Eriksson fick rycka ut var efter dödsskjutningen av två svenska officerare i Afghanistan med ett beprövat recept på behandling av krigs- och dödstrauman.

Han är en biologist som inte tror, men vet att psyket i normalfallet är ett hyfsat fungerande virrvarr av svagström och kemi. På hemmaplan, i Linköping, basar Thomas Eriksson över ett 20-tal anställda på sin privata Reda-klinik. Där bedriver han ett psykiatriskt hantverk som har hjälpt hundratals patienter till ett fungerande vardagsliv.

Men vi börjar vårt samtal om elektriska överfall i Milos Formans film "Gökboet" med Jack Nicholson som den normalstrulige knäppskallen och rebellen McMurphy.

Elchock rätt in i skallen.

Kropp som krampar och sprattlar.

En mjuk träbit mellan spända käkar.

Vit fradga i mungiporna och en slocknad blick.

- Alla har sett "Gökboet" och folk i gemen har nog uppfattningen att el är en brutal och 1800-talsmässig behandlingsmetod. Den attityden genom- syrar till och med tankevärlden hos vissa delar av sjukvårdspersonalen. Deras uppfattning delar jag inte eftersom el är en av de vettigaste behandlingsmetoder vi har.

En liten strömstöt rätt in i hjärnan?

- Det är perfekt. Om jag blir deprimerad så ge mig el. Två fingrar i väggkontakten direkt, säger han med ett skratt och spritter medvetet teatraliskt till med armarna upp i luften och fortsätter den botande elkraftens försvarstal:

- Sannolikt stimuleras nybildning av hjärnceller i områden som har drabbats av depression där just de hjärncellerna förtvinat.

Men först prat, definition och ett piller på vägen?

- Ska man gå direkt på el krävs det först en allvarlig grad av sjukdomen som innebär att du ska ha en lägsta effektiva omhändertagandenivå. Alltså ska du inte skjuta sparvar med kanon.

Intet mänskligt verkar varahonom främmande och spännvidden i hans patientgärning är bred. Från tillfälligt störda och neurotiska överklasskvinnor med korttidsångest över rödvinsfläckar på minkpälsen. Över rastlösa tonårspojkar med spindelfobi och förvirrade flickor på svältens mentala villovägar i en komplicerad tillvaro. Fram till arbetet med svårt traumatiserade krigsoffer.

- En synnerligen målande beskrivning som inte stämmer. Men kunden har alltid rätt . . . nästan. Oavsett vad du kommer med för problem ska du bli bemött som du förtjänar. Det vill säga med respekt och förståelse. Sedan är det vår uppgift att ge perspektiv och kanske skickas pälsen på kemtvätt.

Så vitt jag förstår sitter han i toppen på en viktig del av den svenska, humana psykiatrins näringskedja. Jag vet att han hjälper sina trasiga och slutkörda kollegor upp på banan igen när de har tömt sig i arbetet med att hjälpa sina patienter.

Men vem ger Thomas Eriksson nytt fäste i vardagen, vem "botar" dig? Gud fader?

- Jätteintressant fråga, säger han och blir för första gången tyst i många långa sekunder samtidigt som han snurrar sig runt stolen ett kvarts varv och funderar med muttrande ord fram och tillbaka utan att komma riktigt rätt med en gång.

"Man kan aldrig förstå om man inte har en egen inlevelse"

- Det kan finnas ett behov av att behålla en förhoppning om att vissa aldrig viker ner sig. Det är ena sidan. Den andra är man måste kunna visa upp någon form av mänskliga drag för annars får man ingen trovärdighet.

Och lösningen är att kröka eller åka till sommarstugan . . .

- Att åka till landet skapar bara en massa måsten som att klippa ett oändligt hav av gräs. Att dricka brännvin kan väl fungera på kort sikt men den ågren som kommer morgonen därpå väger för tungt. Det finns några som jag kan vända mig till om jag känner att nu är det riktigt tungt och det är personer som jag har tjänstgjort med i Bosnien.

För i ett par omgångar har han arbetat under FN:s flagg och det är krigsminnen som sitter djupt och ger ett perspektiv på det egna tillståndet:

- Jag tänker på Bosnien tio sekunder två, tre gånger i veckan . . . eller en halv minut . . . eller fem minuter.

Måste en psykiatriker må bra för att kunna bota den som mår dåligt?

- Nej, för helvete. Jag har kanske varit som bäst när jag har mått som sämst och blivit en bättre psykiater av allt elände som jag har gått igenom.

20 avgörande sekunder

Jag utgår från att den elektrokemiska hjärnkollapsen dämpas bäst med en näve koncentrerad psykofarmaka. Piller som kan bryta ett akut och förlamande sjukdomstillstånd. Ett första led i en längre behandling och undrar därför om . . .

. . . inte psyket då är mer kropp än själ?

- Du får skilja på hjärna och själ. Om man försöker se hjärnan som ett organ som kan få en fnurra på tråden kanske man kan tillgodogöra sig och lättare ta till sig det faktum att medicinsk behandling inte innebär att jag våldför mig på en personlighet.

Hur ser patientdebuten ut på kliniken?

- Våra behandlingsresultat börjar när en person ringer hit första gången med bemötandet i telefon eller vid entrén i vår reception. Vi har i princip 20 sekunder på oss att börja en framgångsrik behandling. Förlorar vi den tiden har vi en onödig uppförsbacke framför oss. Sedan ska vi motivera, argumentera och förklara varför en viss medicinsk behandling är att föredra framför en annan. Väldigt få glider in på den här mottagningen och kräver ett piller.

Vilken skola tillhör du?

- Jag har i grunden en biologisk grundsyn och förklaringsmodell. Psykologen har en medvetande- eller kognitiv förklaringsmodell vilket innebär att vi förklarar samma skeende ur olika perspektiv.

En hjärnskrynklare

Det är skillnad på psykolog och en psykiater som har rätt att skriva ut recept och sjukskriva med det yttersta medicinska ansvaret. Jänkarnas slangord "shrink" blir väl närmast hjärnskrynklare på svenska och är alltså med Erikssons definition - en psykiater.

Du är alltså läkare i botten. Är en psykolog en lätt-variant?

- Påstår du något sådant får du halva psykologkåren på dig eftersom psykologen inte är någon lättvariant i kompetenshänseende. Tyvärr har motsättningen tidigare varit som mellan hund och katt när förhållandet i själva verket borde vara som mellan gin och tonic. Det kommer med tiden att växa fram en allt större respekt för varandras kompetensområden där vi har olika roller i behandlingsarbetet. Min uppgift är att ställa diagnos, inleda och ansvara för behandlingen.

Psykbranschens lilla röda heter "Mini-D IV Diagnostiska kriterier enligt DSM-IV" och ges ut av American Psychiatric Association. I den boken definieras och klassificeras allt från klockren galenskap till diffus psykisk ohälsa i termer som underlättar branschens expertkontakter - alla vet vad den andra menar.

Ett slags psykiatrins verkstadshandbok?

- Det är ingen bibel utan resultatet av att man för första gången satte ner foten och kom överens om vad man menar med olika sjukdomstillstånd.

Är inte definitionerna fladdriga? Jag själv och några osaliga andar i bekantskapskretsen ­passar hyfsat in på flera av bokens "sjukdomsbilder". Vi bär uppenbarligen på ett myller av psykiska defekter.

- Säkert, men boken ger mig en vägledning om jag känner mig osäker.

Räcker det inte med ett "Skärp dig - det finns dom som har det värre"?

- Det har patienterna redan hört när de kommer hit, så den uppmaningen har vi ingen nytta av även om den pedagogiska approachen kanske kan vara rimlig i vissa lägen.

- Din andra mening "Det finns dom som har det värre" är en rå och direkt kommentar som inrymmer ett problem som faktiskt har en betydelse eftersom man ofta har tappat perspektivet på sin situation eller sitt tillstånd. Att återskapa perspektivet kräver andra tekniker. Perspektivförskjutning är en grundläggande behandlings- insats i det terapeutiska mötet. Har du inte perspektiv går allt käpprätt.

Kristna prästens heliga treenighet "fadern, sonen och helige anden" blir hos psykiatrikern "perspektiv, balans och kontroll".

- Tre begrepp som också gäller för ett normalt liv, annars blir det svårt. Men viktigaste är respekt för männi-skan. Man kan heller aldrig förstå om man inte har en egen inlevelse.

Jag känner personer som har gått i terapi i årtionden och gjort psykologbesöket till en dyr bit av vardagen. När är det dags att säga stopp? Är det ett livstidsåtagande?

- Ja, det kan det vara om du har en kronisk sjukdom. Lider du av schizofreni eller har du en ångest som är invalidiserande är det som med astma. Då gäller psykiatrins insats livet ut. Men det där med terapi som du tar upp är ett spår där man kanske inte lider av någon psykisk sjukdom, men ändå har svårigheter att fungera i sitt dagliga liv. Där fyller den terapeutiska kontakten en funktion.

Men det kostar ju stora pengar.

- Om terapin inte belastar offentliga medel ser jag ingen som helst tveksamhet i det valet. Om du går och köper två flaskor dyrt vin i veckan eller lägger ut samma belopp på en terapeut är sannolikt det sista bättre för din lever om än kanske inte lika gott.

- Det är individens val men för mig är det inte etiskt korrekt att ha den typen av långkontakt eftersom min verksamhet till största delen är betald med skattemedel.

Är inte en granne, hustru, make eller arbetskamrat i så fall ett lika bra val?

- Så kan man kanske säga som en slags emotionell fitnessträning.

Man kan ju gå in på nätet för att få ordning på saker och ting. Är det kvacksalveri och humbug?

- Nä, nätet är en behandlingsform där man verifierat en depressionsdiagnos. Där har det visat sig att man kan få verkningsfulla behandlingsresultat genom information och uppgifter att jobba med samt feedback via nätet.

Kan vem som helst hoppa in på nätet och kurera sig med någon slags psykiatrins allmängods?

- Nej, du är inte klok. Man är oerhört noga med att välja ut vem som ska delta i behandlingen.

Freud på väg ut i kylan

Våren 2009 presenterade statens experter på Socialstyrelsen ett förslag till nationella riktlinjer för behandlingsformer av depressioner och ångest. Styrelsen valde kognitiv beteendeterapi (KBT) som bästa metod. Inte in i orsaken utan mer praktiskt inriktad, hur det oönskade kan tas bort eller dämpas.

De ratade alltså den äldre formen psykodynamisk freudiansk terapi med sina begrepp som självförståelse, reflektion, eftertanke och subjektiva upplevelser. Sommaren 2008 ville också styrelsen för utbildning på Karolinska institutet ta bort den psykodynamiska grenen av utbildningen.

Är det krig mellan terapiskolorna?

- Det har varit ett korkat ställningskrig under ett antal decennier mellan den biologiska kontra den psykodynamiska skolan. Fördelen med KBT är att den är tydlig med väl definierade mål. En arbetsmetod som är transparant, det vill säga man kan begripa vad som händer.

Skrik av dig din ilska

Västkustamerikanen Arthur Janov lanserade på 1960-talet primalskriket som metod för att kurerar ångest. Han utgick från människans helvete att födas ut ur ett varmt moderhav till en kall värld som roten till det onda.

Han har fått mycket skit, men nog verkar det vettigt att vråla av sig lite för att lätta på trycket i stället för att bara samla på sig och spricka av olycka?

- Det finns en poäng i detta om vi skiljer ut det som tillhör vår känslomässiga grundbank och det som kan leda till sjukliga bekymmer. Händelser och relationer kan alltid skapa problem eller illabefinnande.

Vad har det med Janov att göra?

- Janov riktade in sig på ett slags "normalpsykologi" med ett koncept som låg rätt i tiden och på rätt plats och man mår ju inte bra av att undertrycka ilska. Han skapade en legitimitet för att få skrika. Efter ett skrik kan man känna sig lättad.