Elias Aguirre föddes i Nacka, som Elias Hammarlund. Namnet Aguirre kommer från pappan, uruguayansk flykting som kom till Sverige på 1970-talet. Här träffade han Elias mamma, på Atlas Copco där båda jobbade som svarvare. Ett par år efter att Elias kommit till världen separerade de.
– Jag växte upp som ensambarn med mamma i Hallonbergen. Ett ganska tufft ställe att bo på, men skolan var bra. Tyvärr förändrades det sedan, med det fria skolvalet. Väldigt många med helsvensk bakgrund flyttade sina barn till andra skolor och det skapade problem. Det är tyvärr en bild av hur det svenska samhället har utvecklats de senaste 20 åren. Segregationen har ökat mycket.
En gång har Elias besökt pappans hemland Uruguay.
– Det kändes viktigt att göra den resan. Man behöver ha koll på var man kommer ifrån, även några generationer tillbaka
Elias mamma var liksom pappan politiskt engagerad, på vänsterkanten, och det pratades mycket politik med gästerna hemma vid köksbordet. Elias deltog.
– Jag fick vara med på lika villkor. Jag satt aldrig vid något barnbord eller så, utan blev tagen på allvar. Det har gett mig en grundtrygghet som är bra att ha när det blåser på olika poster.
Som 19-åring flyttade Elias till Norrköping för att plugga samhälls- och kulturanalys. Han gick med i SSU och när studierna var avklarade fick han jobb i ungdomsförbundet och sedan som ombudsman för S.
Elias Aguirre var 30 när han plötsligt fick frågan om han ville bli kommunalråd och ta över ordförandeskapet i samhällsbyggnadsnämnden. Posten hade blivit ledig sedan Kristina Edlund flyttat upp till kommunstyrelsen där hon i sin tur ersatte Lena Micko.
Men det var inte helt självklart att tacka ja, berättar Elias Aguirre.
– Jag var ju van att arbeta mer i bakgrunden. Att plötsligt bli förgrundsfigur är en stor omställning. Jag var osäker på om det offentliga livet skulle passa mig. Till exempel det här som jag gör nu, att träffa pressen. Jag undrade om jag skulle vara bra på det. Men nu känner jag mig bekväm med rollen – eventuell blyghet tränar man bort.
Är du en blyg person?
– Nja... Jag har aldrig varit den som går upp på en scen och uppträder utan vidare. Men jag har å andra sidan aldrig varit rädd för att säga vad jag tycker.
De politiska samtalen vid köksbordet i Hallonbergen har fått en fortsättning i Linköping. Elias Aguirre är gift med Ellen, som han träffade redan som ung SSU:are. Ellen är också politiker, med uppdrag i bland annat bildningsnämnden och kommunfullmäktige.
– Vi är partners även inom politiken och vi tycker lika om det mesta. Jag vet att det finns de som lever ihop och har helt motsatta politiska åskådningar, men jag har svårt att förstå hur de klarar av det. Det är jag nog för dogmatisk för.
Nu är du i rampljuset, medan din frus politiska uppdrag är mer anonyma.
– Ja, men jag ser det som att det går i perioder. Tidigare var det Ellen som syntes mest, när hon var med i SSU:s förbundsstyrelse och talesperson för SSU i länet. Hon stöttar mig i det jag gör nu.
Du blev kommunalråd redan som 30-åring. Har du karriären utstakad, med riksdag och regering?
– Oj, det känns väldigt långt borta. Jag vill inte vara någon annanstans än där jag är nu. Jag har svårt att se vad som skulle toppa det här uppdraget, att ansvara för samhällsbyggnadsfrågor i en tid av så stark utveckling.
Är det ett problem att du inte vuxit upp i staden som du ska utveckla?
– Att vara inflyttad delar jag med väldigt många Linköpingsbor och det är en erfarenhet som också ska räknas, tycker jag. Det handlar om vilket engagemang man har och det gäller att lyssna och lära av dem som har längre erfarenhet. Jag slukar hembygdsböcker och tidningsartiklar om hur det var här förr. Facebookgruppen "Linköping på 50-, 60- och 70-talen" är underbar. Jag älskar verkligen Linköping!
Vallöftet, 1 000 bostäder om året, uppfylldes 2016. Men åsikterna går isär om vem som ska ta åt sig äran för det, eftersom detaljplanerna bakom byggena kommer från tidigare mandatperioder.
– Så är det, betyget på det arbete vi gör nu kan sättas om 20 år. Det är nu vi kan bedöma vad till exempel Göthe Anderson och Lars-Erik Johnsson betytt för Linköping. Men det är som fotboll, det gäller att jobba kortsiktigt också, att vinna varje match om man ska nå titlarna på sikt.
Alla verkar ha samma mål, att öka bostadsbyggandet. Spelar det då någon roll vem som styr samhällsbyggnadsnämnden?
– Ja, det spelar roll. Vi gör olika prioriteringar. Det förra styret hade fokus på en bomässa – som säkert blir jättebra. Men för oss är det viktigast att bygga bort bostadsbristen. Och att minska segregationen.
Hur minskar ni segregationen?
– Bland annat genom att förtäta i miljonprogrammen – Ryd, Skäggetorp, Berga och Ekholmen. Genom att få in bostadsrätter och radhus får vi en bättre blandning av bostäder och ger människor möjlighet att göra bostadskarriär inom sina egna områden. Men viktigast är att vi får skolorna att fungera bra, det är det som är nyckeln. För dem som får mindre stöd hemifrån spelar skolan en större roll.
Elias Aguirre tror på en hög takt på bostadsbyggandet även åren framöver. Men det för med sig problem. Corren har i flera artiklar berättat om företag som inte följer kollektivavtal och säkerhetsbestämmelser.
– Både byggare och kommunen är vana vid en takt på 300 bostäder per år. Nu ligger vi på 1 000. I och med att det finns så mycket jobb öppnar det upp även för mindre seriösa aktörer. Jag tror på konkurrens – det är bra om vi kan få hit stora byggentreprenörer från andra länder – men det ska vara på samma villkor.
Vad kan ni göra?
– Som kommun måste vi säkerställa att vi beställer på ett bra sätt. Men det behövs också en ändring i lagstiftningen. I dag är det för lätt för företag att hävda att man är i Sverige mindre än 6 månader. Då behöver man inte betala skatt i Sverige och kommer utanför systemet. Det där behöver styras upp.
Hur ska ni göra för att få fram billigare bostäder? Kanske som i frihamnen i Göteborg, där kommunen bestämde maxhyror redan vid markanvisningen?
– Vi följer med intresse vad som händer i Göteborg. Det gäller att få det att fungera också – vi får se vad som händer vid hyresförhandlingarna, till exempel. Annars tror jag mycket på att hitta vägar tillsammans med byggföretagen, där både de och kommunen får vara beredda att kompromissa.