Irene är pensionerad sedan några år tillbaka men har fortsatt att hoppa in som timvikarie på sitt gamla jobb på äldreboendet Åleryd. Ett jobb som hon gillat.
Men nu är det slutjobbat för Irenes del. Den axelskada som hon fick när hon attackerades av en boende gör att hon kommer att få bestående men.
Vi sitter i Irenes och maken Ingemars trivsamma hus i området Fredriksberg i Linköping. Hemmet ligger inte så långt från Åleryd och det har varit ett plus vid Irenes inhopp.
– De kunde ringa vid fem på morgonen och höra om jag kunde komma och jobba och det brukade jag göra, säger hon.
På Åleryd har hon arbetat i många år både när det varit i kommunens regi och, som nu, när det drivs av Attendo.
När Irene serverar kaffe i vackra, blommiga koppar ser man att hon rör sig lite försiktigt. För bara några dagar sedan låg hon på operationsbordet och läkarna tog bort den metallplattaoch de sju spikar som hållit ihop hennes vänstra axel och arm sedan olyckan i januari i år.
En man, aggressiv av sin demens, överföll henne, vred upp hennes armar på ryggen och kastade in henne i en vägg.
– Jag trodde min sista stund var kommen, säger hon.
Irene är mycket noga med att påpeka att det här inte handlar om att peka ut den demente mannen. Han är sjuk.
I stället handlar det om riktlinjer som inte följts. Den person som skulle funnits vid mannens sida var upptagen med andra arbetsuppgifter.
– Jag erbjöd mig att byta arbetsuppgift men fick svaret att mannen var lugn och att jag skulle gå till köket, berättar Irene.
Hon hann aldrig ut i köket. På väg dit angrep den sjuke mannen henne. Irene, som är liten och späd, beskriver det själv som att hon for som en vante in i väggen.
Hon får ta emot sparkar mot kroppen och det är när hon ser att mannen tänker angripa med en stol som hon tänker att nu; nu är min sista stund kommen.
Men personalen hinner komma till hennes undsättning.
Hennes ovanligt korta arbetsdag slutar med att hon förs i ambulans till US där hon senare opereras för sin skadade arm och axel.
– Min läkare säger att om jag kommer att kunna lyfta armen över axeln så ska jag betrakta det som en bonus, säger hon.
Hon har accepterat att det är som det är, men är besviken på Attendo, som hon inte tycker har brytt sig ett enda dugg.
Under tiden sedan skadan har Irenes man Ingemar – själv har hon inte orkat – försökt att reda ut vad som hände om Irene har rätt till ersättning eller inte. Högen av papper har växt och han är frustrerad över att han inte tycker han fått någon hjälp från Attendo.
De har nästan varit på väg att ge upp och accepterat att arbetsplatsolyckan orsakade framtida men för Irene.
Hon fick – efter visst tjat, säger hon – drygt 700 kronor från Attendo som ersättning för kläder, bh och linne, som klipptes sönder på sjukhuset.
I övrigt har hon inte hört så mycket från arbetsgivaren, hävdar hon. Från närmaste ledningen på Åleryd fick de rådet att anmäla skadan till Försäkringskassan. Men eftersom Irene är pensionerad så hjälpte det inte stort.
Någon ersättning för sveda och värk eller framtida men har hon inte fått. Ännu.
Det var först när de kom i kontakt med Irenes före detta fack, Kommunal, som det började förstå vart de skulle vända sig.
– Det var Kommunal som informerade om att jag var försäkrad i AFA, säger Irene som tycker att arbetsgivaren på något sätt kunde berättat om försäkringen och upplyst henne om att hon själv måste anmäla skadan.
Sedan en tid tillbaka är alltså anmälan gjord och nu blir det en utredningssak för AFA att avgöra vilken ersättning Irene kan få.
Irenes make Ingemar anser också att det arbete han har lagt ner på att hittainformation borde kompenseras av Attendo. Men där har han stött på patrull.
För Irenes del är slut med inhopp inom äldreomsorgen. Nu återstår envis träning för att axeln ska fungera igen. Full rörlighet får hon aldrig tillbaka. Hennes läkare har sagt att all armrörelse över axelhöjd är att betrakta som bonus.
Visst känns det lite bittert, kan hon tycka, att arbetslivet skulle sluta så här. Hon säger också att hon är besviken på arbetsgivaren och hävdar att de aldrig under hela tiden frågat efter hur hon har det eller hur hon mår.
Jeppe Gustafsson