Särskilt nervös inför nya chefsjobbet verkar hon inte vara när hon tar emot i Linköpings stadshus. Rutinen finns där, lusten att driva förändringsarbete är intakt. Efter 12 år i SKL:s styrelse vet Lena Micko vad som gäller. Hon har också varit ordförande i den viktiga samhällsbyggnadsberedningen, som hanterar bostadsfrågor,miljö, avfall, allt sånt.
Vad är SKL och vad gör ordföranden?
– Det är både en medlemsorganisation och en arbetsgivarorganisation för alla Sveriges kommuner, landsting och regioner. Sett på sikt vill vi ge medlemmarna bättre förutsättningar för lokalt och regionalt självstyre. På SKL arbetar i dag drygt 450 personer.
450 personer? Det är några fler än de sossar du basat över i stadshuset.
– Jag känner mig inte orolig. Det finns en oerhörd kompetens här, experter med stor erfarenhet. Det är ytterst jag, tillsammans med styrelsen som styr, men vi liksom våra medlemmar kommer att lyssna noga till deras kompetens!
– Vi driver även kampanjer, du kanske såg annonserna för ”Sveriges viktigaste jobb”.
Nej, det missade jag. Vilka jobb handlar det om?
– Det handlar om att en halv miljon människor behöver rekryteras till välfärden de närmaste tio åren. Vi vill lyfta fram och informera om alla viktiga och intressantajobb som finns i kommuner och landsting. Jobb som gör skillnad.
Är du mest av allt en resultatpolitiker?
– Du får det att låta så negativt. Men de flesta lokala politiker är nog inte idépolitiker i första hand utan drar mer åt det pragmatiska. Själv tycker jag om att driva opinion. Att vara med och förändra sådant som inte blivit så bra. Att vara lagom envis och tålmodig och lära sig bygga hållbara allianser. Då kan till och med en finansminister göra att lappkast.
Du tänker på Anders Borgs (M) uttalanden om Ostlänken, som ena dagen kallades för robust olönsam och nästa dag innebar den största infrastruktursatsningen i mannaminne.
– Det är din beskrivning. I mitt nya jobb tänker jag att det blir mindre av polemik och mer av att komma överens. Men jag är inte rädd för att ta debatten om det krävs. Det vet Correns chefredaktörer om inte annat. Jag minns när vi i början av 2000-talet beredde mark för Drottningstornet, som med sina 17 våningar ju också blev ett helt nytt inslag i stadsbilden. Dåvarande chefredaktören var emot tanken på att Linköping skulle växa på höjden och som jag minns det drev hon sin uppfattning både på ledar- och nyhetsplats. Det är ju inte så vanligt.
– I dag finns det inte en Linköpingsbo som är emot det. Och de kritiska rösterna mot Cloetta center tystnade för länge sen. Men oj, vilken debatt arenabygget orsakade, tillägger hon.
Var ser du tydligast att ett nytt Linköping kan växa fram?
– Jag ser det nya Linköping växa fram runt stationsområdet och hela utvecklingen i riktning mot Norrköping. Tar man samtidigt bort barriären (det vill säga järnvägen) och gräver ner den, då kommer samtidigt Skäggetorp närmare Vasastaden, vilket kommer att ge möjligheter för en stadsutveckling med service och arbetsplatser. Och det är något Skäggetorp behöver.
– Linköping måste förtätas och det är äntligen vad som händer just nu.
Ska vi backa bandet? Hur var din barndom?
– Omväxlande får man väl säga. Jag föddes i Umeå men tillbringade somrarna i Pajala, där pappa hade sina rötter. Så det finns lite norrlandsblod här inne, säger hon och slår sig löst på bröstkorgen.
– Vi flyttade mycket, bodde bland annat i Uppsala och Strängnäs, eftersom min pappa var militär, kavallerist. Pappa dog när jag var elva år.
Vad tror du han hade sagt i dag om han fått leva?
– Jag tror att han hade varit väldigt, väldigt stolt.
Familjen etablerade sig två år senare i Linköping. När Lena var 17 år gick hon med i SSU Katedral.
– Ja, jag var väldigt kritisk mot betygen. Det var nog det som fick mig att ta steget. 60- och 70-talen var fyllda med engagemang och kamplust. Jag var med och stödde FNL-grupperna som organiserade motståndet mot USA. Det här förde med sig en massa annat, ett engagemang för en bättre miljö, bättre barnomsorg, ökad jämställdhet. Jag blev kvar i SSU fastän de flesta skolkompisarna lämnade klubben för andra åtaganden, eller började plugga på annan ort.
Någon lärare som gjorde intryck?
– Absolut. En lärare som var väldigt annorlunda hette Lasse Knapp. Han vågade ifrågasätta, han var annorlunda. Hans mantra var något i stil med ”tänk, ifrågasätt och gå samman”. Jag fick också träffa Olof Palme och det var ju väldigt stimulerande.
I vilket sammanhang träffade du Palme?
– Ja, det var här i Linköping. Jag tror någonstans runt 1980. Han var väldigt mån att få höra vad vi ungdomar diskuterade. Jag minns hans blick och hans passion för fredsfrågan.
Tillbaka till i dag. Känns det inte konstigt att lämna Linköping när S just har återtagit makten?
– Jo, det är väl klart. Men man måste också våga ta chansen när den väl dyker upp.
En av hennes viktigaste uppgifter framöver blir att säkerställa att kommuner och landsting får de resurser som krävs för att kunna erbjuda en bra välfärd. Men också att hitta nya metoder för att rekrytera nya medarbetare.
– Som sagt, jag har höga förväntningar på kampanjen ”Sveriges viktigaste jobb” säger hon och fortsätter:
– Vi står inför en stor generationsväxling och då kommer vi till en diskussion om villkoren för dem som ska jobba inom välfärden. Med rätt till heltid, kompetensutveckling och löner. Det är inte enkelt men det är nödvändigt att se till att vi jobbar med det på ett bra sätt, säger hon.
Till sist, du har alltid stått upp för Saab. Vad säger du till dem som tycker att vi en gång för alla borde gå till botten med korruptionsanklagelserna.
Lena Mickos ögon smalnar:
– Det kommer alltid att finnas en debatt kring Saab. Men jag vill hävda att Sverige är ett land med oerhört lite korruption och mutor. Jag litar på de myndigheter som har till uppgift att kolla vad som händer ute i kommunerna och i exportsammanhang.
– Saab spelar en unik roll i det samarbete som vi driver tillsammans med kommunen, universitetet och industrin. Det fungerar alltjämt väldigt bra, säger Lena Micko.