Så idiotiskt, tänker jag när vi kör ut ur Linköping. Ge sig ut på jakt efter tystnad i en bil.
Det är ju framför allt transporterna som gjort att vi lever i en mycket ljudligare värld än våra förfäder. Vi har gått från bondesamhällets försiktiga ljudkuliss till ständigt trafikbrus, flygplansmuller, varuhusmusik, fläktsurr och mobiltjatter på några få generationer. Vad har det gjort med oss? Och finns det egentligen några tysta platser längre?
Vi borde ha cyklat. Men jag och fotografen är fast i vår flåsiga vardag, vi som alla andra. Tiden är dyrbarare än tystnaden, även i dag.
På övningsområdet smyger bilen lågmält genom snön. Vi är på väg mot Tinnerö, till ett område som enligt den nya översiktsplanen har en skyddsvärd tystnad. Under förutsättning att arbetet på bergtäkten i Stora Aska tagit paus, ingen skjutning äger rum på skjutbanorna och inget flygplan passerar så kan ljudnivån här ute nå ner under 40 decibel. Det inträffar framför allt under kvällar och helger. Då är ljudet nere på samma volym som naturen själv kan åstadkomma under blåsiga dagar.
Vi stannar bilen vid en vägkant mitt i eklandskapet. Kliver ut i snödiset och blir stående.
Det är fredag förmiddag. Bergtäkten mullrar, två motorsågar surrar som arga getingar i skogen och från Saabfältet lyfter ett flygplan.
Vår jakt på tystnaden börjar med en besvikelse. Och det ska bli fler.
För tio år sedan presenterade Musikaliska Akademin ett manifest för en bättre ljudmiljö. Det var ett försök att dra igång en debatt om vår ljudliga värld, och manifestet innehöll uppmaningar som "Stjäl inte tystnaden för dina medmänniskor! Skona vår gemensamma ljudmiljö, och stoppa utsläppen av buller!".
En av personerna bakom manifestet var Stig Arlinger, professor i teknisk audologi i Linköping. Några dagar före vår färd mot tystnaden träffar jag honom på hans tjänsterum på Universitetssjukhuset.
-- Hörseln fungerar alltid, dygnet runt. Det är det först utvecklade sinnet under fosterstadiet, och det sista som lämnar oss när vi dör, berättar han.
-- Ljud går hela tiden in och aktiverar hjärnan. Det innebär att all akustiska föroreningar, som trafikbuller och datorns fläktsurr, medför en kontinuerlig belastning.
Han talar om ljudföroreningar och delar upp det i två delar. Dels det generella bullret från vårt moderna samhälle, bruset från vägarna och ljudet från flygplanen. Till det kommer den oförsiktiga nedsmutsning av ljudmiljön som de flesta av oss bidrar med då och då, motorgräsklipparens dån i trädgården en sommarkväll eller det högljudda mobiltelefonsamtalet i en lugn tågkupé.
-- Vår civilisation ger oss en mängd tekniska möjligheter, och många av dem har ljud som biprodukter.
-- Vi måste vara medvetna om de negativa effekterna och använda tekniken med hänsyn och eftertanke, säger Stig Arlinger.
Att ständigt utsättas för buller är farligt. Buller kan ge högt blodtryck, bidra till hjärtsjukdom och utlösa aggressivitet.
Det är lätt att föreställa sig när man står på Gamla Tanneforsvägen. Efter besöket i eklandskapets frid har vi åkt hit, till Linköpings bullrigaste gata. Här dundrar långtradare på rad, stora däck möter våt asfalt ackompanjerade av personbilarnas dubbdäckssmatter. En stadsbuss accelererar med ett dån. Märkligt att de är så bullriga, kollektivtrafik ska ju vara bra för miljön.
Christer Nilsson, planeringssekreterare på kommunledningskontoret, har berättat för oss att ljudnivån på Linköpings huvudgator ligger på 60--65 decibel. På gator där husfasaderna ligger nära vägbanan blir bullret högre. På Gamla Tanneforsvägen når det upp till 70 decibel.
-- Linköping ligger ganska bra till vad gäller buller, om man jämför med andra jämnstora städer. Flygbullret ger naturligtvis ett extra tillskott, men å andra sidan går mycket av genomfartstrafiken utanför staden, säger han.
Med ett undantag. Trafiken från väg 35 måste passera genom staden för att komma ut på E 4:an. Och det är den trafiken vi lyssnar på just nu.
Nej, här blir man stressad. Vi ger oss av.
"Trots att det borde vara onsdag i dag är det söndag i sängen hos mig" sjunger Bo Kasper i bilstereon när vi styr mot Trädgårdsföreningen. Ljud ger oss så mycket av livets njutning; sång och musik, diskussioner och prat.
Vad är ljud och vad är oljud? Varför tycker vi bättre om vissa ljud, och sämre om andra?
Nästan alla människor tycker bättre om vågbrus än om vägbrus. Det sitter kanske i generna, vi har ju lyssnat till vågornas brus sedan mänsklighetens gryning.
Stig Arlinger ser det mera som en följd av samverkande sinnen. Vi hör vågorna, känner sältan i vinden, ser horisonten och reagerar positivt på vidderna och friheten.
Rytmiska ljud är ofta tilltalande, vågornas svall, årtagen i ekan, stegen på grusgången i en park. En poetisk förklaring är att det är hjärtats slag vi hör, i olika former. Ett ljud vi lär oss att älska redan i moderlivet.
Vi går igenom Trädgårdsföreningen där snön dämpar ljuden. Träden sover, en tax letar en lämplig driva att färga gul och staden mumlar i bakgrunden. Parker är viktiga för slitna storstadsbor, de är anlagda för att ge sinnena vila. Men tystnadens gudinnor är inte med oss denna dag, ett bygge i parken splittrar ljudmiljön.
Nu börjar vi bli desperata. Vår flykt undan bullret håller på att bli ett fiasko.
Kyrkor erbjuder öar av tystnad, det är säkert en av anledningarna till att människor söker sig dit. Domkyrkan, beslutar vi, får bli det värdiga slutmålet i vår jakt på tystnad.
Det är naturligtvis inte absolut tystnad vi söker. Den totala frånvaron av ljud kan vara fascinerande att uppleva då och då, men ganska snart blir man prillig. Det enda man hör är suset i öronen.
Det är platser utan buller vi söker. Platser där man kan ta paus från de tröttande sinnesintrycken.
I domkyrkan möts vi av ett illavarslande anslag med texten "Vi beklagar oljudet som kan uppstå i samband med renovering av tornrummen".
Men vi har tur. Något byggande pågår inte, och kyrkan är folktom. Vi sätter oss i bänkarna, ett diskret ventilationssus och några avlägsna röster stör inte. Det vackra kyrkorummet förstärker lugnet, här kan vi släcka vår törst efter tystnad.
Här sitter vi, två ljudflyktingar ihopkurade i en kyrka. Hur länge har det varit så här?
Historikern Peter Englund skriver i "Tystnadens historia" att buller var ett okänt begrepp före den industriella revolutionen. Människan hade fram till dess nästan enbart varit omgiven av ljud som gick att tolka och på något sätt hade en mening. Hundens skall betydde att någon kom på besök. Kyrkklockorna kallade till gudstjänst, och dunket från grannens loge berättade att han hade börjat tröska.
Sedan kom det moderna samhället med sitt uppskruvade, svårtolkade brus, och alla ovälkomna ljud som vi måste värja oss för.
Inte undra på att vi är trötta.
Tystnad har blivit en bristvara som vi är beredda att betala extra för. Tyska turister söker sig till småländska skogar för att leva bullerfritt under några veckor. Andra köper sig några dagars tystnad på en retreat.
Många tycker att vi handskas ovarsamt med vår ljudmiljö. En politiker som engagerat sig mycket i bullerfrågor är miljöpartisten Annika Lillemets.
-- Det här är inte en trivselfråga, det handlar om människors hälsa. Det finns klara samband mellan buller, stress och ohälsa, säger hon
Hon ser biltrafiken som det stora problemet, och lösningen handlar om att planera samhället på rätt sätt.
-- Vi måste tänka oss för och inte anpassa vårt samhälle till massbilism. Det är viktigt att utveckla alternativen, människor måste kunna åka kollektivt, cykla eller gå.
Decibel