Johanna är inlåst på rättspsyk

I mitten av oktober försöker Johanna ta sitt liv på psykiatriska kliniken i Linköping. Hon berättar att hon har fått 600 sömntabletter av märket Imovane utskrivet av en läkare på psykakuten. Trots att hon är inskriven på kliniken lyckas hon få ut dem och sväljer alldeles för många.

Det är inte första gången. Hon har gjort det förut, tidigare i höstas. Och även om det på kliniken inte anses som så allvarliga självmordsförsök så är det som sådana Johanna beskriver dem. Hon säger att hon gjort det fyra gånger. Två utanför kliniken och två på avdelningen.

Men nu kan hon inte längre få hjälp på kliniken. Hon är för farlig för sig själv. Det enda alternativet för fortsatt vård för en sådan som Johanna, bedöms vara rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall. Hon tvångsvårdas fortfarande där, tillsammans med patienter som dömts till psykiatrisk vård. Hon vill hem.

Jag pratar med Johanna per telefon. Hon berättar om sin tillvaro i Sundsvall. Hon säger att hon inte får någon behandling.

Att hon bara förvaras där. Att hon sköter sig och håller låg profil för att hon ska få komma hem. Hon skräms av att behöva gå genom flera låsta dörrar och genom metalldetektorernas bågar så fort hon ska ut från av­delningen.

– Jag är ju inte dömd för något, varför ska jag behandlas som en brottsling? undrar hon.

Johanna är 30 år gammal. På en bild hemma hos hennes mamma ser jag att hon har mörka ögon och en djup blick.

Det tog lång tid för henne att få veta varför hon som barn var så arg och besvärlig. Först för ett år sedan fick hon diagnosen adhd. Hon fick tre diagnoser till. Hon bedömdes efter utredning ha en borderline personlighetsstörning, lida av ätstörning och till sist fick hon dia­gnosen atypisk autism.

I dag är Johanna en svårbehandlad patient, det råder inget tvivel om det. Hon har svultit sig så nära döden att hon sondmatats till ett liv igen. Hon har skurit sig, försökt ta sitt liv och hon lider med jämna mellanrum av svår depression men hon har valt att kalla sig ”flickan som valde livet”.

Både Johanna och hennes mamma är otroligt besvikna och trötta på den psykiatriska vården där Johanna fördrivit den mesta tiden av sitt liv. Hon har som hon beskriver det själv hasat runt mellan de gråsmutsiga väggarna och legat under den gula landstingsfilten i åratal.

Hon har skickats till inte mindre än fem olika behandlingshem och två rättspsykiatriska kliniker och ingenstans har hon fått den hjälp hon behöver berättar de.

Kan det gå till så? Undrar jag och bestämmer mig för att följa Johanna i spåren från det hon föddes, en regnig septembernatt i Norrköping för ganska exakt trettio år sedan. Efter det är jag benägen att hålla med. Johanna är utsatt för ett vårdsveriges totala misslyckande och frågan är om den vård som hon har fått inte gjort henne sjukare.

Johannas mamma är övertygad. Om hon och hennes dotter fått rätt hjälp från början hade inte Johanna varit så sjuk.

Jag har Johannas berättelse, jag har hennes mammas och en rad av offentliga doku­ment om de behandlingshem hon varit på. Sist men inte minst finns andra journalister som grävt i hur vården av kvinnor med självskadebeteende på rättspsykiatrin fungerar. Jag har kunskap om hur arbetssituationen på vuxenpsykiatrin i Linköping ser ut och jag vet att diagnosen adhd inte ens fanns när Johanna föddes och när den blev allmänt accepterad tog det lång tid innan man också uppmärksammade flickorna med tillståndet.

Redan när Johanna var drygt ett år gammal kände mamman på sig att det var något, men det var svårt att sätta fingret på. Kanske var det så att dottern var onormalt bråkig? Hon berättade på BVC, hon tog så småningom kontakt med Bup. I skolan fungerade det dåligt. I femman fick Johanna börja i en resurs­skola. När Johanna fyllt tolv ville Bup och socialen att hon skulle placeras på hem för vård av barn och unga, HVB.

– Det var det svåraste beslut jag någonsin tagit i mitt liv, men av rädsla för att de skulle tvångsomhänderta henne gick jag med på det. Så fick jag i alla fall behålla vårdnaden om henne, berättar mamman.

Så här berättar Johanna:

– När jag kom till Nygårda i Linköping var jag 12 år och det blev en stor kontrast för mig att vara så ung och flytta hemifrån. Jag bodde på Nygårda i cirka tre år och det var både jobbigt och skrämmande.

På Nygårda lärde hon sig snabbt att bli kaxig tonåring. Det var också där hon lärde sig att få uppmärksamhet och lindra ångesten genom att skära sig, berättar hon.

Nygårda behandlingshem anmäldes genom åren för diverse brister. Till slut anmäldes det också av tidigare anställda som berättade om kollektiva bestraffningar och kränkningar av såväl ungdomar som personal. Sommaren 2004 kom nio anmälningar från tidigare personal som gått vidare till andra jobb, som socialsekreterare, chefsbefattningar på socialkontor eller fältassistent.

Anmälningarna ledde till att behandlingshemmet ålades att åtgärda brister, men två år senare gick det i konkurs för att kommunerna inte längre placerade barn och ungdomar där.

Nästa placering blev Virginia­gården i Närke. Det verkade bra först, men också det hemmet visade sig få skarp kritik efter anmälningar både av anhöriga och en kommun som placerat ungdomar där. Anmälarna hävdade att personalen prackade på ungdomarna sin tro. Behandlingshemmets ägare var medlemmar i Livets ord.

Det förekom tungomålstalande och besök hos Livets ord i Uppsala. Länsstyrelsens kritik som ledde till att behandlingshemmet lades ned handlar om inkompetent personal, rutiner som inte följs och föreståndare som på eget bevåg och mot social­tjänstlagen flyttar inskrivna mellan olika behandlingshem som ägarparet drev.

Nej, Johanna blev inte friskare av handpåläggning, personal som talar i tungor och om satans verk. Hon flyttades hem, in på psyk och sedan till ett nytt behandlingshem. Denna gång i Jönköping.

– Där fungerade det bra. Hon fick bo i egen lägenhet med personal. När hon blev dålig fick de stöttning av psykiatriska kliniken i Jönköping. Hon mådde riktigt bra där, berättar mamman.

Men bara efter tre månader satte ekonomin käppar i hjulet. Vare sig landsting eller kommun ville bekosta Johannas placering i Jönköping.

Trots mor och dotter uppfattat löften om att det skulle ordna sig, hämtades Johanna plötsligt en dag av en polisbil och kördes hem till Linköping. Ännu ett misslyckande var ett faktum och förtroendet mellan sjukvården å ena sidan och mor och dotter å andra, fick sig ännu en knäck.

Inlagd på psyk igen. Sämre igen. Då blev hon för första gången tvångsintagen, på rättspsykiatriska kliniken i Vadstena, 17 år gammal och självdestruktiv. Johanna tycker att hon fick rätt vettig vård där.

– Enda nackdelen var väl att jag satt där tillsammans med grova brottslingar, kommenterar hon.

Men den treåriga vistelsen där fick i alla fall stopp på den destruktiva karusellen. Sedan slussades hon ut därifrån. Det var en bra tid för Johanna. Hon bodde själv i ett hus som stod på tomten till en stödfamiljs hem. Hon trivdes.

Nu följer ett antal år som är ömsom hyfsat bra och ömsom närmast katastrof. Johanna träffar enligt mamman en annan flicka med självskadebeteende och trillar dit igen. Hon utvecklar ätstörning som nästan tar livet av henne. Hon far in och ut på psyk. Får sex veckor på ett behandlingshem för anorektiker i Stockholm, kommer tillbaka, faller tillbaka. Får stöd på en dagverksamhet där hon kan jobba på kafé. Det funkar fint, men det stängs på grund av personalbrist och så är karusellen i gång igen. Ännu en besvikelse.

Sommaren 2012 är det dags för en ny placering. Denna gång på Lövängens behandlingshem i Småland. Återigen väcks mammas och Johannas hopp. Det här verkar bra. Men hoppet grusas.

Redan då Johanna skrivs in har hemmet stått under lupp. Lövängen utreddes med anledning av anmälan från polisen om ovanligt många utryckningar och ingripanden på behandlingshemmet.

Behandlingshemmet anmäls och utreds en andra gång dryga året därefter. Inget har skett som förbättrat läget. Drogmissbruk, slagsmål, många polisingripanden, inkompetent personal, bristfällig behandling, bristande säkerhet och en salig blandning av klienter från grova våldsbrottslingar till de med självskadeproblematik. Patientgrupper som enligt socialtjänstlagen inte ska blandas.

Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, konstaterar att föreståndaren inte är kompetent och måste bytas ut. Kritiken är massiv mot behandlingshemmet. Ärendet är fortfarande oavslutat när Johanna flyttas därifrån, men under hela hennes vistelse där har behandlingshemmet inte levt upp till socialtjänstlagens krav.

– När jag kom från Löv­ängen var det maten som var det stora problemet. jag hade inte ätit på två veckor så när jag blev inlagd på psykiatriska kliniken i Linköping, fick jag dropp och blev sond­matad den första tiden sen började jag dricka näringsdrycker och så småningom började jag att äta lite mat, berättar Johanna.

Detta var i mars månad i år. Fram till den dag hon transporterades i sällskap av fyra vårdare till rättspsyk i Sundsvall var hon inskriven på psykiatriska kliniken i Linköping. Och även där har det varit rörigt. Corren har berättat om skyddsombud som larmat om överbeläggning och personalbrist.

– Jag lever alltid med oron över att få beskedet om att nu är det slut när telefonen ringer. Därför är jag kluven till att hon är inskriven på en rättpsykiatrisk klinik. Hon har i alla fall inte så stor chans att göra sig illa där, säger mamman.

Men hon har inte tappat hoppet.

– Om Johanna tar fram sin vilja och släpper kontakten med psyk så kan hon komma att leva ett bra liv, även om hon behöver stöd, säger mamman.