Christian Diesen inspirerades av tv-deckare som Perry Mason. Han ville få ut de oskyldigt dömda.
Det är i alla fall så han beskriver det som blev startsignalen för en tung akademisk juristkarriär. Men hans roll är snarare åklagarens än advokatens eftersom han arbetar med frågan: Hur får man bevisen att hålla för åtal?
Christian Diesen är professor i processrätt vid juridiska institutionen på Stockholms universitet. Han studerar, analyserar och kritiserar rättvisans orättvisor med hjälp av sina studenter.
Under de senaste åren har han setts som expertkommentator i ett otal radio- och teveprogram. Journalister och soffvärdar köar för att få hans syn på domar i aktuella och hårdbevakade rättsfall.
-- Kanske beror det på att media med tiden har upptäckt att jag inte är lika försiktig i mina kommentarer som de flesta andra och något luddigare jurister.
Han står för en tydlig uppfattning och den baseras på forskning. Ideologiskt till vänster och faktamässigt djupt för-ankrad i den komplicerade verkligheten.
-- Ända sedan jag startade mina juridiska studier har solidariteten med arbetarklassen och den typen av tidstypiska värderingar funnits med i bakgrunden. För mig handlar juridik om rättvisa och moral. Att inte slå vakt om det bestående.
-- Därför arbetar jag med en bevis-teori där avsikten är att få bort subjektiva värderingar ur dömandet och vid skuldprövningen. Jag strävar efter att renodla faktabedömningen som bygger på kunskap och inte på makt.
Christian Diesen och jag träffades första gången sommaren 1974 i min pyttelilla och snedbyggda etta med väggfast kokskåp på Barnhemsgatan i Linköping. Då jobbade han som försäljare åt SAM-distribution i Vaxholm. Den progressiva musikrörelsens distributionsföretag som sålde skivor med bland andra Nationalteatern, Kebnekaise, Hoola Bandoola Band och Blå tåget till landets skivbutiker.
Vilken skiva sålde du helst?
-- Nynningens LP "För full hals". Du vet den där med Majakovskijlåtarna.
Christian Diesen skulle sluta på SAM och någon måste ta över. Han med ena foten i KFML (r) och jag på väg att sparkas ut ur deras antagonister i dåvarande SKP.
Mötet i min lägenhet utvecklades snabbt till en slags anställningsintervju vänstergrabbar emellan. Jag fick hans gamla jobb och han gick vidare.
-- Jag kunde helt enkelt inte längre försörja mig och två små barn på att sprida den radikala kulturen.
Kulturintresset hade redan 1970 lett honom till Norrköpings stadsteater där John Zacharias var teaterchef.
Pjäsen "Galilei" sattes upp. De röda teaterarbetarnas ambition var att få ut budskapet om politik och vetenskap på ett modernt sätt genom att koppla frågeställningen till Saabs Viggen-projekt.
-- Vi ville föra ut ideologin i programblad och på seminarier. Men det blev tvärstopp. I stället tog vi hjälp av SSU som delade ut ett flygblad med våra tankar vid föreställningen.
Vad hände med dig?
-- Jag fick sparken, konstaterar han och byter snabbt ställning i stolen framför sitt välorganiserade skrivbord.
Hans arbetsrum på Juridicum är påvert. Knappt 20 kvadratmeter med nummer 754 i hus C. Tröstlösa rader av trånga rum i smala korridorer, våning efter våning. Huskropp efter huskropp. En gråtrist kunskapsfabrik för stordrift.
-- Professorernas rum har tre moduler. Doktoranderna två, säger han och sveper med handen mot de tre väggskarvarna som ger honom en modul mer är dem som bara är halvvägs mot examen och titel.
De två långväggarna är bokhyllor fyllda med strukturerad kunskap. Han reser sig upp för att leta fram en av de deckare han har skrivit och konstaterar plötsligt:
-- Jag ser mig i första hand som skribent som försöker skriva skönlitterärt. Mina deckare är en form för att föra ut budskapet från juridiken.
Just nu är han också aktuell med antologin "Likhet inför lagen". Boken ställer sig på barnens, invandrarnas och de handikappades sida genom att visa hur olika svaga grupper missgynnas i rättssystemet.
I förbigående upplyser han om 60-talets studier på Journalisthögskolan i Göteborg. Vi pratar kort om tv-journalisterna Hannes Råstams, Dick Sundevalls och Trond Sefastssons arbete för att få oskyldigt dömda fria.
Är journalister bättre advokater än advokaterna?
-- Massmedia spelar en viktig roll för att vissa ärenden beviljas resning, men den typen av uppmärksamhet är ingen garanti för framgång. I några fall har ett envist reporterarbete ställt gamla domar i nytt ljus.
I slutet på 1960- och början på 1970-talet ville studentvänstern gripa in i arbetarklassens kamp. Man bytte universitet mot arbetsplatsen. Christian Diesen utbildade sig till styr- och reglermekaniker på AMU-center på Hisingen i Göteborg.
-- Men jag hade ingen verkstadsvana och fick inget kvalificerat teknikerjobb. I stället startade jag med praktik som metallarbetare på ett företag i Göteborg som tillverkade och monterade kablar till reglagen som man styr fritidsbåtar med.
Här stannade han i sju år och tog ovetande ett första steg mot professorsstolen.
-- Som ordförande i fackklubben upptäckte jag behovet av juridiken, konstaterar han och berättar om turerna som efter elva år ledde honom tillbaka till Stockholm.
-- Då är vi framme vid 1982. Jag såg på studierna som ett disciplinerat jobb och dubbelläste för att snabbt få min jur kand.
Var skulle en ideologiskt vänster- sinnad jurist föra kampen om inte i Arbetsdomstolen (AD)? Där avgjorde fienden klasskampens vilda strejker med klubbslag och skadestånd på löpande band.
-- Innan jag var klar med examen började jag representera strejkande arbetare i AD trots att vi alla visste att var och en skulle åka på 400 spänn i skadestånd. Men det var en slags manifestation eller gruppresa som blev en summering för de här grupperna av arbetare och det vi kämpade för.
Trots att alla förlorade rent juridiskt fungerade det alltså som ett slags bokslut?
-- Ja. Jag startade sedan en juristbyrå för att konkurrera om arbetsrättsliga mål med de tunga fackförbundens juristavdelningar. Men jobben räckte inte till och omkring 1985 ebbade strejkvågen ut.
57-årige Christian Diesens röst har kommenterat rättegångar och domar mot bland andra Mijailo Mijailovic som mördade Anna Lindh, hemvårdaren Joy Rahman som fick resning efter åtta år, Hannes Westberg som skott-skadades vid EU-kravallerna i Göteborg och, just denna dag, den friande domen på Rhodos för Calle Jonsson .
-- Ett överraskande domslut. Bland annat med tanke på att offrets blod fanns på hans tröja, säger han över axeln på väg ut från sitt arbetsrum för att hämta kaffe i ett kökskyffe längre ner i korridoren.
Att synas och höras i media är naturligtvis ett bra forum för att få gehör för sina teorier. Plötsligt når en vänster-vriden professor i processrätt en stor grupp medborgare och blir ett namn på en och annans läppar.
Har det gynnat den goda saken och ideologin att synas i tv?
-- Tack och lov var jag inte tidigt ute på den arenan eftersom jag ägnade de första tio åren åt forskningsarbete. Det är först de sista sju eller åtta åren som jag har gått in för att verkligen se hur likhet inför lagen fungerar ur ett praktiskt, faktiskt perspektiv. Utan de kunskaperna hade jag säkert bara betraktats som en "vänstertomte" som ingen velat lyssna på. Nu är situationen annorlunda, säger han utan att dölja sin tillfredsställelse.
Med speciellt patos och engagemang kritiserar han polisen för att visa upp falsk och friserad statistik över våldtäktsfall.
Du hävdar att 95 av 100 anmälda våldtäktsfall läggs ned.
-- En del av det här kartläggningsarbetet utförs här på institutionen.
Utnyttjar du dina studenters arbete?
-- De studerar verkligheten och utför viktig grundforskning. De är mina barfotaforskare, säger han med ett minimalt leende.
Håller fortfarande 70-talets slagord "Svea rikas lag"?
-- I dag har likheten inför domstolen ökat. På 1970-talet kunde de privilegierade begå brott utan att något hände. Men i dagens läge kan även den gruppen bli föremål för en förundersökning. En HD-domare eller toppmilitär kan åtalas misstänkta för brott. Det hade aldrig hänt på 70-talet. Däremot åker de ekonomiskt besuttna nästan aldrig dit för ekobrott. Tillsammans med sina advokater förfogar de över enorma resurser och samhället förlorar nästan jämt.
Jag anar att du inte skulle åta dig vissa advokatuppdrag som du upplever som moraliskt eller ideologiskt tveksamma.
-- Alla har rätt till advokatstöd men jag ställer inte upp på den liberala advokatattityden. Skulle aldrig tänka mig att försvara exempelvis polismördaren Tony Olsson.
Att snacka privat- och familjeliv lönar sig inte. Läget beskriver han snabbt och utan fördjupning som "tre döttrar och bostad på Ingarö och ögonkontakt med vattnet".
De asylsökandes situation engagerar honom djupt. De som får avslag från Migrationsverket överklagar till Utlänningsnämnden.
-- Nämnden är inkompetent. För en asylsökande finns ingen rättssäkerhet. Väl i nämnden beror allt på vilken ordförande man råkar få. Med en liberal ordförande får man stanna, annars åker man ut.
Blir det bättre när Utlänningsnämnden skrotas och domstolarna tar över asylprövningarna?
-- Absolut. Vi får ett bredare underlag där vi inte bara möter advokat och Migrationsverket utan en tredje part -- domstolen.
Vill man se Christian Diesen småförbannad, locka fram hettan bakom den akademiskt kontrollerade framtoningen, ska man ta upp de utsatta barnens situation.
-- Sexuella övergrepp mot barn och barnmisshandel sköts nonchalant av polis och åklagare. Ingen tar sig tid att tro på och undersöka barnens berättelser. De förlorar nästan alltid. Bara tio procent av alla övergrepp mot barn går fram till domstolsprövning.
Snabbt rätar han upp sig i stolen. Gräver fram en snusdosa ur fickan och lägger omsorgsfullt in en liten, hårt hoprullad, kulformad prilla.
Det här engagerar dig uppenbarligen rejält?
En kort stund tittar han mig stint in i ögonen:
-- Jag hävdar att detta är det största rättssäkerhetsproblem vi har i Sverige. Barnen får inte det skydd de har rätt till.
Fotnot. KFML(r) betydde Kommunistiska förbundet marxistleninisterna revolutionärerna och SKP stod för Sveriges kommunistiska parti. Perry Mason var det tidiga 1960-talets tv-deckare som alltid fick sina mordåtalade klienter fria. Raymond Burr spelade huvudrollen.