”Känns som jag aldrig slutat skrika”

– För, säger hon, tiden blir kortare och så länge hon kan, måste hon berätta för den som vill höra.

Inte för att vi ska förstå eller kunna förklara Förintelsen, för det tror hon inte går. En normal människa ska inte kunna föreställa sig vissa saker. Som förintelselägren Auschwitz, Treblinka, Belzec.

– Men man måste befatta sig med förintelsen! Leva med detta krävande, inte bara säga att det är så fasansfullt att man inte orkar tänka på det. Själva livet och människovärdet är okränkbart och måste respekteras.

Detta är vad Hanna vill säga oss, vi måste befatta oss. Nu när främlingsfientliga röster allt mer högljutt tränger sig in i vår vardag, politiker som nättroll, måste det sägas om och om igen.

Att hon själv överlevde Förintelsens industriella människoslakt är inget annat än ett under. På hennes vänstra arm under tröjan finns tatueringen från Auschwitz kvar, nr 81 901. Så kortfattat skulle helvetet kunna tecknas. Tack vare Hannas glasklara minne och stadiga röst får vi veta så mycket mer.

Som för så många andra judar börjar Hannas historia med oro och förföljelser som blir värre och värre, med flykt ut på den polska landsbygden och en familj som splittras. Mot alla odds återförenas de i en liten by. Hanna minns lyckokänslan, nu skulle väl allt bli bra när hon, hennes storasyster och lillebror är tillsammans med mamma och pappa igen. I stället blir livet svårare och förbuden fler. Judar får inte lämna byn, inte ha en radio, inte gå i skolan, inte köpa socker, inte...

Det blir den 2 mars 1942. Denna dag som ska återkomma till Hanna så många gånger livet igenom.

Hennes pappa skjuts till döds och hennes värld rämnar. Tilliten och tryggheten i en 13-årings liv försvinner.

– Det var då hoppet försvann. Jag visste att det var farliga tider men kände, som alla barn ska kunna känna, att vi nog var beskyddade på något vis, att vi skulle klara oss. Men när pappa blev skjuten, då...

Ett par veckor tidigare hade militären stormat in och vänt upp och ned på allt där de bodde, inhyrda i torpet. Pappan hade arresterats och misshandlats men sedan släppts. Nu den 2 mars blir han uppmanad att gå till poliskontoret och skriva på ett papper. Hannas mamma får beskedet först och eftersom det låter oförargligt visar hon vägen till huset där han tillfälligt befinner sig. Tillsammans går de iväg till polisen men väl framme blir hon gripen och inlåst i ett skjul. Med två skott avrättas Hannas pappa.

Kvar i stugan finns de tre barnen, oroliga. Hennes lillebror ber henne gå ut och ta reda på vad som hänt. På torget får hon höra folk prata om ”Herrn från Gdynia”. Hanna undrar varför de pratar om honom, hon visste att hennes pappa brukade kallas så.

– De sköt honom nu, blir svaret. Då börjar jag skrika och det känns som jag aldrig slutat.

Vi kommer nära det stora svarta hålet. Hannas berättelse griper tag i oss alla där vid köksbordet i Linköping, många årtionden senare. Utanför bleknar dagen bort, kylan biter i trädkronorna. Stillheten i skymningslandskapet utanför fönstren känns bedräglig.

I stället för att skrika slutar den 13-åriga Hanna att tala. Varför ska man leva?

Familjen hjälper henne att få krafter tillbaka men känslan av meningslöshet finns kvar och ondskans nya uttryck ska nära den igen, gång efter annan så länge kriget fortsätter.

Den farliga stämningen gör att Hannas mamma vill att hon och systern ska tacka ja till erbjudandet från en polsk man om ariska identiteter. In i det längsta vill hon inte men hennes mamma säger att livet ska levas.

– Om man inte vill leva, ställer man sig på bödlarnas sida.

Till slut går Hanna med på att bli ariska Eva, innan familjen och alla andra judar i området, ska samlas ihop för transport till förintelselägret Treblinka.

Hanna ser sin mamma och lillebror för sista gången.

Kort tid därefter försvinner hennes syster spårlöst och Hanna förstår så småningom att hon mördats. Det blir en olycklig tid med falsk identitet bland nazister och när hon avslöjas som judinna i en kontroll känns det som en befrielse.

– Jag behövde inte längre förställa mig, jag fick vara judiska Hanna. Att leva i förljugenhet var så svårt och jag var tvungen att stå ut med att höra människorna runt omkring mig tala om hur de ville förgöra judarna.

Hanna döms till livstids fängelse och straffet ska avtjänas i ett läger som heter Auschwitz.

Som livstidsdömd tas hon ut till arbete och undslipper gaskammaren men hoppet om att överleva tynar bort. I lägret hörs skriken från tusentals barn, vuxna och gamla som mördas varje dag. Arbetet är omänskligt tungt. Det är kallt, fuktigt, gyttjigt. Maten är vatten och bröd. Hanna blir svårt sjuk men överlever tack vare att några kvinnor som arbetar i baracken ger henne lite extra omvårdnad.

–Hur det var i lägret kan man inte föreställa sig ens i fantasin om man inte upplevt det. Det finns inga ord för att beskriva hur det egentligen var, säger Hanna.

Efter fem månader, kort tid innan kriget tar slut, flyttas hon till ett nytt läger i Tyskland, nu för att arbeta på en ammunitionsfabrik. Så börjar de allierades flygplan synas allt oftare. Kriget tar slut. Röda korsets vita bussar tar henne till ett flyktingläger utanför Finspång och Hanna får vård för difteri.

I dag är hon 87 år, mamma, mormor och maka. Sedan hon kom till Sverige har hennes liv bjudit på mycket glädje. Hon började jobba på Facit i Åtvidaberg men efter att ha kommit i kontakt med psykiatrin utbildade hon sig till psykoterapeut, ett yrke som hon älskat och jobbat med i 40 år.

Hanna har inte kommit över detta svartaste av mörker i sitt liv men hon har lärt sig stå ut.

Hur? Kärleken har tagit henne genom livet. Att få ett barn att älska gav henne särskild kraft att ta sig vidare.

Och hon har tillåtit sig själv att vara glad.