Åtta grader i luften. Nordlig vind, fyra sekundmeter. Sprucket molntäcke och lätt regn.
Vädret i Linköping på tisdagsmorgonen den 19 oktober 2004 var med andra ord som det brukar vara på hösten i Östergötland: Småruggigt.
Polismannen Claes Solid var inställd på en helt vanlig arbetsdag. Han hade 18 år i yrket och arbetade som yttre befäl. Det var han som skulle hålla ordning på polispatrullerna som, efter den sedvanliga utsättningen, rullade ut från polishuset på Garnisonen. Klockan närmade sig åtta och han och kollegan åkte ut från den södra utfarten, svängde vänster in på Söderleden mot Berga. Då kom anropet.
Visst lät det allvarligt. Men Claes Solid visste att de första uppgifterna som kom in till länskommunikationscentralen via SOS kunde vara överdrivna, ibland rent av missvisande.
– Många gånger är det inte så allvarligt som det sägs i anropet. Men det kan också vara åt andra hållet. Betydligt värre, säger han.
Polisbilen hade hunnit ett stycke in på Söderleden när de första mer detaljerade uppgifterna kom.
– Det var något om slagsmål. Och att en kniv hade använts.
Claes Solid, som var väl bekant med Linköpings gatunät, uppfattade till en början att brottsplatsen skulle vara belägen på Ågatan, den krogtäta gatan mitt i centrum. När patrullen hunnit fram till Berga centrum fick han klart för sig att det påstådda knivbråket skulle pågå någon helt annanstans.
– Åsgatan. Det var ingen vanlig adress för oss.
Uppgifterna om vad som skulle utspela sig på Åsgatan, en liten oansenlig och föga känd gatstump på Kanberget, kantad av villor och höga buskar, var illavarslande.
– Vi fick uppgifter om att en kvinna och ett barn skulle vara inblandade. De skulle vara knivskurna. Vi blåste på lite extra.
Eller läs hela reportaget här!
FREDRIK QUIST
ERIK WALLSTEN