Monica, 68, är märkbart rörd av bilden som hon fick av fosterbarnet som tillsammans med tre av sina syskon bodde hos familjen under två år.
– Vi hade två egna tonårsbarn och jag var sugen på fler barn men ville inte börja om.
Monica berättar om de första, märkliga besöken då en handläggare från Stockholm förhörde sig om Monica och Birger samtidigt som hon sa att det inte fanns några fosterbarn. Men från att det inte fanns något behov av dem blev de plötsligt erbjudna ett barn.
– Samma dag som vi åkte för att hämta det fick vi veta att det rörde sig om fyra.
Det blev en turbulent tid. Barnen, som var mellan 1–13 år och hade levt på barnhem längtade efter en mamma och en pappa. Men Monica och hennes man utsattes snart för allvarliga hot och anklagelser från barnens anhöriga och situationen blev ohållbar.
– Det var fruktansvärt att lämna bort barnen, säger Monica som idag har kontakt med dem som vuxna.
2005 fick hon ett samtal från en handläggare som undrade om hon kunde ta emot två bröder.
– Det går snabbt när man får barn, säger Monica och brister ut i skratt.
Köksbordet är dukat med hembakade lussekatter och chokladrutor. I varje vrå har julen flyttat in. Sammanlagt under åren har Monica och Birger haft elva fosterbarn, som mest sju, varav två egna. Och i oktober i år när paret bara hade 15-årige Sebastian hemma kom ett samtal från socialen som undrade om de kunde ta emot en afghansk pojke. Några timmar senare ringde handläggaren igen.
"Jag vet inte hur jag ska säga det, men kan du ta en till inom 40 minuter?".
– Då satt pojken redan på centralen. Jag ringde Birger som ännu inte hunnit träffa den första, minns Monica.
Pojkarna 13,14 år har nu börjat anpassa sig. Den yngsta ropar ofta: " I love you mummy". Monica har svårt att släppa bilden av när han anlände i trasiga skor, utan packning.
– Han var helt slut och somnade vid köksbordet.
Hennes barn har aldrig ifrågasatt föräldrarnas val och för Monica har det aldrig känts som en uppoffring att ta hand om andras.
– Sebastian brukar säga: "Måste du ha så jädra mycket empati, du kan inte hjälpa alla". Men världen är så orättvis, vi gnäller om allt. Nu gör jag min del, fler skulle göra något.