Tända ljus under onsdagens morgonbön i S:t Petri kyrka.
Det är onsdag och prästen Katarina Grahn är på plats i S:t Petri kyrka i Västervik. Det är inte hon som håller i bönen den här morgonen, men hon är där och går fram och tänder ett ljus samtidigt som församlingen sjunger en psalm.
– Jag började som ung ledare efter konfirmationen och trivdes i miljön. Med tiden växte tron och sen kallelsen och då ville jag bli präst. Kyrkan har gett mig så mycket och jag vill ge tillbaka, berättar Katarina som håller i både begravningar, konfirmationer, dop, vigslar och högmässor.
Katarina gillar atmosfären i S:t Petri.
Katharina Grahn gillar blandningen av de olika ceremonierna som hon får vara delaktig i. Hon beskriver det som att hon får vara en del av hela livet.
– Det är givetvis inte så lätt att träffa familjer som har mist någon. Jag blir också berörd ibland, jag var med om flera nära dödsfall i ung ålder. Man lär sig att hantera de känslorna. Det viktigaste är att det blir lugnt, fint och som familjen vill ha det.
I S:t Petri kyrka håller Katarina i allt från morgonböner och konfirmationer till bröllop och begravningar.
Katarina föddes med en bindvävssjukdom som förkortas EDS som gör att hon är överrörlig och har kronisk smärta.
– Jag har haft ont sen jag var elva år så jag minns inte hur det är att inte ha ont. Jag var arg över det i perioder, men sen valde jag att acceptera smärtan. Tron har definitivt hjälpt mig med det.
Katarina Grahn i S:t Petri kyrka.
EDS har orsakat att Katarina har två droppfötter som gör att hon inte har full funktion från knäna och nedåt och inte kan lyfta tårna uppåt. Hon är även svag i händerna.
Men trots sin sjukdom har hon alltid varit aktiv.
– Jag klättrade i träd och cyklade och gjorde allt som alla andra barn gjorde. Jag är väldigt envis lagd.
När Katarina fick en inflammation i höften 2019 och inte kunde gå vanliga promenader började hon cykla på allvar. Hon blev fast.
Sen dess har det blivit tre svenska klassiker och en pallplats i den nationella paratävlingen Swecup.
Katarina tävlar i paracyklingens swecup och siktar mot de svenska mästerskapen i sommar.
– Jag trodde inte att jag var en sån tävlingsmänniska som jag är. Men jag tycker även om när det är bra stämning med kompisgänget utanför tävlingen och inte bara blodigt allvar.
Sen cyklingen tog fart har hon mekat och anpassat sin cykel alldeles själv. Bland annat använder hon sig av bromsskivor som gör det lättare att bromsa då hon inte har så mycket kraft i varken ben eller händer.
Katarinas cykel som hon har anpassat efter sitt handikapp med bland annat bromsskivor.
Precis som för en annan paraidrottare i Västervik, Hillevi Salomonsson, som tävlar i badminton och tennis, finns ett klassificeringssystem även i cyklingen.
– Det finns säkert många som har något handikapp som kanske inte vet om att man kan tävla. Det finns mycket hjälp att få med alla möjliga idrotter. Själv får jag hjälp från paracykelförbundet om jag behöver.
Årets stora mål är SM i Norrköping i slutet av juni och Uppsala i början av juli där det är jaktstart på första tävlingen och tempo i den andra.
– Det ser jag fram emot. Det är det som ger mig extra motivation till att träna, säger Katarina som tränar mellan sex och tio timmar i veckan.
– Minst en gång om året cyklar jag tolv mil till brorsan i Linköping och i sommar ska jag cykla Vätternrundan (30 mil) för femte gången och Siljan Runt på 16 mil.
Katarina gillar att cykla ut på landsvägarna och titta på naturen.
Är det inte jobbigt att cykla så långt?
– Jo. Ibland tänker jag att jag är dum i huvudet, men när det jobbiga släpper känner jag mig fri och känslan när jag åker i mål är fantastisk. Man slits verkligen mellan himmel och helvete. Ofta kommer jag på mig själv att prata med Gud.
Vad pratar du om då?
– Allt möjligt. Om jag har en mässa nära inpå tänker jag på predikan. Cyklingen är min meditation.
Katarina Grahn.