En trappa upp i hörnet S:t Larsgatan och Storgatan ligger sedan många år Ming Palace. Personalen tar vänligt emot oss, ordnar snabbt bord och tar beställning. Vi hinner lagom äta av en godkänd salladsbuffé innan varmrätterna serveras. Det är tidseffektivt och det uppskattar många, det är ofta fullsatt på Ming vid lunch trots att lokalen är stor, luftig och tätmöblerad.
Restaurangen serverar kinesisk mat anpassad till svenska smaklökar och åtminstone vad det gäller lunchutbudet ligger anpassningen snubblande nära utplåning. Dagens bjuder på tre alternativ, varav ett vegetariskt. Vi provar wok med kycklingfilé samt friterade räkor i sötsur sås.
Woken är en vacker portion med glänsande grönsaker och kyckling prydligt serverad med en portion ris. Ögonfägnaden motsvaras tyvärr inte av smaken. Den ligger nära ingenting även om struktur på både grönsaker och kött är helt okej. Som att kyssa sin syster säger ett gammalt talesätt, och det beskriver på ett bra sätt upplevelsen av lunchportionen.
De fem friterade storräkorna är smaksvaga klassiker klädda i en anonym frityrsmet. Till detta en påstått sötsur sås som påminner om skolbespisningens saftsås i 1950-talets folkskola.
Till detta serveras en koppformad hög med proffsigt varmhållet vitt ris utan störande sälta eller någon annan irriterande smaksättning - alltså tre neutrala inslag i en till menlöshet försvenskad kinaklassiker.
När vi tar trapporna ner efter lunchen är vi i stort sett nöjda men lite snopna. Mätta javisst, men vart tog smakerna vägen?