Efter premiären på lördag, då den före detta kommunpolitikern, Europaparlamentarikern och riksdagsledamoten publicerar sin allra första Corren-krönika, kommer hon att återvända varannan vecka. Hon utlovar politiska texter ur ett vardagsperspektiv, med den enskilda människan i fokus. Hennes engagemang brinner för jämställdhet, barns rättigheter och antirasism – men exakt vad hennes första krönika ska fokusera på har hon inte bestämt vid intervjutillfället. Klart är att hon lämnar statsminister Stefan Löfvens avgång utanför.
– Det är redan gjort. Jag har svårt att se att jag kan tillföra något vettigt en vecka efter att det hände, konstaterar Palm och fortsätter:
– Jag tänker att jag nog ändå vill börja med att presentera mig själv på något sätt. Måla med lite större penseldrag.
År 2015, efter 13 år och mängder av politiska uppdrag, lämnade Veronica Palm sin plats i Sveriges riksdag. Sedan dess har hon skrivit två böcker och är numera ordförande för kvinnojouren "Alla Kvinnors Hus". I rollen som debattör ser hon sig inte främst som politiker.
– Jag är i princip inte aktiv inom politiken längre, jag har endast ett litet lokalpolitiskt uppdrag där jag bor. Som debattör ser jag mig främst som en person som har erfarenhet från politiken och någon som är lite friare i sitt skrivande. Jag behöver inte ta ställning till precis varje post i budgeten utan kan tänka och tycka lite mer fritt, förklarar Palm.
– Visst är jag socialdemokrat men de gånger som partiet svajar tänker jag att man måste säga till, fortsätter krönikören.
Varför är det viktigt med politiska krönikörer?
– Det finns en poäng med att kunna konsumera annat än bara nyheter. Ta klimatkrisen som ett exempel. Då är det viktigt att det inte bara är politiker som ska stå till svars och komma med förslag utan att det finns en bredare diskussion kring vad vi behöver göra och hur. Där är en politisk opinionsjournalistik enormt viktig, svarar Palm och fortsätter:
– Det känns extra roligt att få möjlighet att skriva i Corren. Mina rötter är spridda men är det någonstans de finns så är det i Kisa och Linköping.
Veronica Palm flyttade till Kisa tidigt i livet och växte upp på Singelberget och senare även i Mjällerum. Det politiska engagemanget startade redan på högstadiet där hon var med och grundade en lokal SSU-klubb. Orättvisor, främst i skolan, tände hennes glöd.
– Jag gjorde en ganska avancerad klassanalys redan då, utan att förstå det. Jag tyckte att det var orättvist att bara för att dina föräldrar hade det gott ställt skulle det gå bättre för dig i skolan. Den orättvisan fångade mig.
Innan riksdagsuppdraget, med start 2002, var hon bland annat ledamot i Linköpings kultur- och fritidsnämnd.
Vad gjorde att du till slut lämnade riksdagen?
– Om man gör något så länge som jag gjorde, jag var också duktig på det, är risken att man blir lite för professionell. Jag var orolig att jag skulle tappa min glöd och mitt engagemang. Därför valde jag att få utlopp för det utanför politiken.
Hur ser du på dagens politiska läge?
– Hade du frågat mig för en vecka sedan hade jag sagt att det är så himla deppigt, att det bara är en massa tjafs om budgeten. Att statsministern har aviserat sin avgång har gett energi och flyttat fokus till framtidsfrågor. Just nu är jag ganska hoppfull om en spännande valrörelse och ett spännande år, konstaterar Palm.