Vår stad
Den västligaste byggnaden, Stora Torget 6, uppfördes 1776 av handelsmannen Daniel Elgerus, som saluförde siden, taft, damast och andra tyger. I gårdens bottenvåning fanns dessutom en liten utskänkningslokal.
Från slutet av 1790-talet och fram till 1810 ägdes gården av lektorn S G Harlingsson. Han och hans hustru hade ett elegant och representativt hem i ovanvåningen. Harlingsson var en skicklig, men samtidigt fruktad lärare. Han uppges varit den som inspirerade en rad gymnasister att våga pröva skrivandets konst. Harlingsson, som var allt annat än romantiker, lade därigenom grunden för att den svenska nyromantikens författarkrets till stor del utgjordes av forna elever vid Linköpings gymnasium. En av hans elever har beskrivit honom som en radikal röd republikan och ateist, men som höll mästerliga lektioner.
Efter Harlingsson ägdes gården av traktören Magnus Rydbom, som utvidgade restaurationen. I hans hushåll ingick rader av kypare, pigor, drängar och betjäningsgossar. År 1834 övertogs såväl gården som serveringen av hans måg, källarmästaren C G Lundström. Det är sannolikt under Lundströms år som längan mot Platensgatan uppfördes.
När Lundström 1839 sålde gården till handelsmannen Adolf Nordwall lades serveringen ned.
År 1857 köpte Carl Jacob Andersson och Wilhelm Beckman gården och flyttade sin redan tidigare välkända manufaktur och speceriaffär dit.
År 1866 köpte de båda kompanjonerna även grannfastigheten, Stora Torget 7. Den byggnaden var sannolikt uppförd i slutet av 1780-talet av sämskmakaren Abraham Meijer. Andersson och Beckman förenade de båda byggnaderna till en enda. En av husets lägenheter hyrde de ut till C O Kock med familj. Denne öppnade 1868 stadens första tandläkarmottagning i fastigheten.
Andersson och Beckman överlät 1871 överlät verksamheten på tre anställda, vilka under namnet Andersson, Beckman & Co drev verksamheten vidare.
År 1897 köpte handelsmannen Gustaf Adolf Andersson affärsverksamheten för att 1905 även köpa de båda fastigheterna. G A Andersson, som 1934 tog namnet Beckman, utvecklade rörelsen. I början av fyrtiotalet hade firman över sjuttio anställda.
Firman, som på senare år hette AB Andersson och Beckman, fortlevde till slutet av femtiotalet. Byggnaderna var då starkt rivningshotade. Museichefen Sven Noreen och arkitekten Erwin Gräff lyckades dock övertyga kommunen att bevara husen. Sedan 1974 äger Stångåstaden byggnaderna.