Skolsköterskan Shohreh Valikhany i Linköping är den som har haft deltidsuppdraget i fyra år. I hennes uppdrag har det ingått att vara konsultativt stöd för skolpersonal i hedersrelaterade frågor, stötta enskilda i samtal och också att hjälpa skolor att ta fram handlingsplaner.
I det breda uppdraget kring hedersfrågor ingår också frågan om könsstympning, även om det är långt ifrån alla flickor från länder med hedersproblematik som könsstympas. Shohreh Valikhany har i sitt kommunövergripande uppdrag träffat flickor som blivit könsstympade men mörkertalet är stort, hävdar hon. Däremot hör hon genom sitt uppdrag ofta talas om att flickor har blivit könsstympade. Många flickor berättar att nästan alla flickor i en viss kultur har råkat ut för det här. Hon upplever också att personal inom skolan är frustrerad och i behov av kunskap, rutiner och verktyg för att kunna agera.
Sedan i slutet av förra sommaren är det kommunala uppdraget också utökat. Nu finns en samverkansgrupp. Tanken är att den gruppen ska diskutera princip- och samverkansfrågor på en konkret nivå. I den ingår – förutom Shohreh Valikhany – också fyra socionomer från olika områden inom Råd och stöd och socialförvaltningen. Gruppen jobbar med att lyfta gemensamma frågor, identifiera brister och föreslå förbättringar, se över utbildningsbehovet för personal, hitta goda exempel och verka för en samsyn av problemet. Därutöver arbetar elevhälsans medicinska del med att sammanställa ett PM om könsstympning som bland andra riktar sig till skolsköterskor och skolläkare i Linköping.
Hos ungdomshälsan/Unga vuxna i Linköping har man också stött på flickor som utsatts för detta, men det är inte särskilt vanligt att de söker hjälp, enligt Katharina Dahl, barnmorska på mottagningen. Om det beror på att flickorna inte vågar ta kontakt eller att man inte har några problem kan hon inte säga.
Shohreh Valikhany menar att det beror på att flickorna inte litar på att samhället vet hur man ska hantera problemet. Hon tycker inte att samhället tillräckligt tydligt – trots lagstiftning – framhåller att könsstympning är ett grovt brott och att flickorna är brottsoffer.
– Alltför ofta stannar diskussionen vid varför det här görs. Vi måste våga ta steget bort från den frågan, säger hon.
Hon jämför med barnaga. Där frågar vi inte varför någon slår sitt barn, vi konstaterar bara att det är olagligt och ett brott. Vi måste se könsstympning på samma vis, framhåller hon.
Till skillnad från Norrköping är arbetet i Linköping inte ett projekt. Shohreh Valikhany anser att det är särskilt värdefullt eftersom det måste finnas kontinuitet i den här typen av arbete. Här är uppdraget kommunalt och finansieringen delas av barn- och ungdomsnämnden och bildningsnämnden.
– Det har hänt mycket i Linköping på de här åren och vi har också haft ett gott samarbete med länsstyrelsen, säger hon.