Videon är inte längre tillgänglig
Niondeklassarna runt bordet i Malmslättsskolan, Tokarp är upprörda.
– Det går bara inte att förstå. Det går absolut inte att förstå varför de inte får stanna.
På den här skolan finns 16-17 ensamkommande flyktingbarn, välkomnade av skolan och klasskamraterna. I förra veckan fick fyra av dem avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd. De sitter här.
Resten av de ensamkommande eleverna väntar nu med allt större oro på sina besked.
Hela skolan är i uppror. Namninsamlingar pågår, advokater och gode män kontaktas, brev och skolresultat ska skickas till Migrationsverket. Eleverna är förtvivlade.
– Vi försöker hjälpa på alla möjliga sätt, men vi vet ju inte hur! säger Stephanie Johansson.
– Vi gör allt vi kan, säger Iza Rågmark – ni hör ju hur det är! Amir vet ju inte ens var han ska sova i natt!
Bestämt: Han är 18 år
Och så är det. I beskedet från Migrationsverket ingår också att de fyra killarnas ålder har uppgraderats. Deras ålder uppgavs till 14-15 år när de kom till Sverige vid olika tillfällen förra året. Nu slår svenska myndigheter fast, utan några undersökningar, att de är 18 år.
Det betyder att de inte får bo kvar på boendena för ensamkommande flyktingbarn längre.
– Jag fick veta att de har bestämt att jag är 18 år i onsdags, säger Amir Alizade. Att jag ska flytta i dag. Så jag vet faktiskt inte var jag ska sova i kväll.
Att plötsligt få åldern uppgraderad, att efter ett eller två års vistelse i Sverige inte längre betraktas som barn utan som en vuxen som ska utvisas, det har kommit som en chock.
– Jag är en människa, säger Navid Barati, och så länge jag följer lagarna och jobbar på i skolan och lär mig svenska så har jag väl också rättigheter?
Maktlösheten och förtvivlan runt bordet är överväldigande.
– De här killarna kämpar mer i skolan är vissa svenskar gör, säger Elin Lindberg, de gör allt de ska och lär sig språket och gnäller inte.
Stämmer bra, säger Milou Aguilar som är elevernas mentor.
– Det har gått jättebra för de här killarna i skolan, säger hon. De har skaffat sig betyg i samhällskunskap, religion, no, i tunga ämnen. De sliter verkligen, och de är en tillgång i skolan.
Integration berikar
Det var just vad rektor Jens Rosenqvist tänkte när han anmälde intresse för att få en förberedelseklass till Tokarpsskolan.
– Det är bra på en skola där alla elever har etnisk svensk bakgrund. Att integreras mer berikar oss alla.
– Innan vi fick förberedelseklassen tänkte jag nog också som många andra i Sverige: vi kan inte ta emot alla flyktingar, de är för många, säger Iza Rågmark.
– Nu har vi lärt känna dem, och det går inte att fatta hur vi ens kan tänka på att skicka tillbaka dem.
Slöseri, menar Daud Ahmadzai. Han var förberedelseklassens mentor, nu är han hemspråkslärare, bosatt i Sverige i många år.
– De här killarna är just på väg ut i livet och har bästa tänkbara möjligheter, de har kommit hit alldeles gratis! Vi behöver bara ta hand om dem och utbilda dem.
"Vet ju att det är krig"
Tre av killarna ska tillbaka till Afghanistan, är det tänkt. Migrationsverket har just skrivit avtal med landet, och nu ska det vara säkert att åka tillbaka.
– Jag vet inte var min familj är, säger Navid. Jag ser ju att det är krig i Afghanistan, att en miljon människor är hemlösa, att det är krig sedan 36 år och att bomberna faller varje dag.
Han flydde från Afghanistan och det var i Sverige han hamnade.
– Här pratade man om rättigheter och frihet, säger han. Jag var glad över att det var hit jag kom och här har jag byggt ett liv i nästan två år. Det vill jag inte förlora.
Nasir Ahmadi kommer också från Afghanistan och han har förlorat sin familj. Krenar Hoti kommer från Albanien. Där är det inte krig.
– Men Migrationsverket vet ingenting om hur mitt liv har varit, säger han tyst. Pappa sa alltid att jag är dum i huvudet och slog mig. Det var svårt att leva där.
Nu är det överklagande av Migrationsverkets beslut som gäller, säger Milou Aguilar.
Jag vänder mig till de fyra killarna.
Om ni fick önska något om framtiden - vad skulle det vara?
Det blir tyst.
– Det är helt mörkt, säger Nasir Ahmadi till slut. Det finns ingen väg, ingen framtid, inget liv. Jag vet ingenting. Vi vet ingenting.
I Sverige pratar vi så mycket om att människor har rätt till lika behandling, säger Enya Forsberg.
– Det gör vi INTE. Vi har en fruktansvärt dålig människosyn.
– Vi har pengar och jättegott om plats i Sverige, säger Iza Rågmark, de som vi har tagit emot får vi faktiskt ta hand om också!
– Kanske tror myndigheterna att vi ska utvisa de här killarna för att ta emot dem som har det värre, säger Celine Gidlöf, men då vill vi gärna tala om för dem att de här killarna har det illa nog. Det är ingen som tar emot dem någon annanstans.