Vår stad
Det började i januari 1887 med att den gifte fembarnsfadern Gustaf Dahlstedt gick i konkurs.
Corren skrev att Dahlstedt var arbetsam och flitig, vilket bekräftas av att han samtidigt upprätthöll tre tjänster. Han var bokhållare på Sparbanken, föreståndare för stadens auktionskammare och chef för stadens pantlånekontor. De två sistnämnda verksamheterna stod under tillsyn av magistraten.
Trots goda inkomster och inga dyra vanor gick han i konkurs. Dahlstedt hävdade att det berodde på höga omkostnader för barnens uppfostran och förluster på borgensåtaganden för personer som gått i konkurs under 1880-talets lågkonjunktur. För att klara sina utgifter hade han använt såväl auktionsverkets som pantlånekontorets kassor.
Förskingringarna hade, enligt konkursförvaltaren, kunnat pågå eftersom revisorerna varit släpphänta och magistratens tjänstemän inte fullgjort sin tillsynsplikt. Bristen i konkursboet var i dagens penningvärde drygt 4 miljoner kronor.
Dahlstedt hade själv tre i staden namnkunniga borgenärer. Krögaren A P Andersson, känd som Bonn på Druvan, järnhandlaren Mauritz Hydén och byggaren L P Larsson. Problemet var att de alla vid tiden för konkursen var döda utan att magistraten fullföljt sin uppgift att kräva nya. I en dom beslöt Linköpings rådhusrätt, vars ledamöter var identiska med magistratens, att borgenärernas arvingar var betalningsansvariga.
Arvingarna överklagade domen och hävdade att rådhusrättens ledamöter var jäviga och bara ville skydda sig själva. Pressen delade den uppfattningen, men Högsta domstolen fastställde att arvingarna var betalningsansvariga.
En lång rad olika rättegångar knutna till Dahlstedts konkurs och försnillning kom att genomföras. Flera av dessa avgjordes först i hovrätten.
Östgötens redaktör Isidor Kjellberg anmälde stadsfiskalen J A G Frick, anställd av magistraten, till Justitiekanslern (JK) för åsidosättande av sin tjänsteplikt som allmän åklagare. JK beordrade Frick att åtala Dahlstedt för förskingring. Efter att han suttit häktad i en månad friade rådhusrätten Dahlstedt, som då återvände till sin tjänst på sparbanken. Han åtalades dock på nytt. Rådhusrätten friade åter Dahlstedt, men hovrätten dömde honom till sex månaders straffarbete samt beslöt att han aldrig mer fick arbeta för det allmänna.
Alla i affären inblandade tillhörde stadens borgerskap och ingick i samma kretsar. Endast Dahlstedt och hans borgenärers arvingar straffades.
Fotnot: Magistraten var en statlig förvaltning som bland annat övervakade stadens verksamhet.