Konsten att vara trevlig
Är det vänligt att skriva vänligen? Nej, svarar en del. Vänligen som avslutning på ett brev kan uppfattas som kort och lite barskt. Eller något sådant...
Nej, svarar en del. Vänligen som avslutning på ett brev kan uppfattas som kort och lite barskt. Eller något sådant. Egentligen vet jag inte riktigt, jag kan mycket väl själv skriva vänligen och har då ingen annan avsikt än att vara trevlig. Men jag har förstått att det inte är det bästa ordvalet om man vill förvissa sig om att det man skriver ska uppfattas som en vänlighet. Vänlig hälsning kan också ses som mindre artigt, även om inte det heller stör mig.
Vad jag däremot tycker är tämligen ovänligt är att avsluta brev med förkortningar som Mvh för Med vänlig hälsning. Det är lätt att misstro uppriktigheten hos den som inte ens bemödar sig om att skriva ut orden.
Men vad ska man då skriva? Enklast är oftast (om man vill vara trevlig, vill säga) Med vänliga hälsningar eller Med vänlig hälsning. Men det beror förstås på sammanhang och mottagare. Fraserna är funktionella, men också ganska formella och i en mer personlig kontakt väljer man nog ofta hellre något ledigare. Bästa hälsningar kanske.
Brev över huvud taget är i dag betydligt mindre formella än för några decennier sedan; liksom på många andra språkliga områden har vi gått mot en ökad intimisering i kommunikationen.
Det är inte helt ovanligt att Kram används till också relativt ytligt bekanta. Mig kan det förvåna lite grann, men för andra är det naturligt. Inte oviktiga gradskillnader kan uttryckas med skiljetecken. Ett ensamt Kram är någonting annat än Kram! med utropstecken. Och ett Kram med komma är ytterligare någonting annat.
Den inledande hälsningen i ett brev kan också varieras på mer eller mindre nyanserade sätt. Vanligast är nog att börja ett brev med Hej. Antingen ensamt, eller med utropstecken: Hej! Då blir det genast lite gladare. Också här kan man skriva med komma, men måste då låta meningen fortsätta med liten bokstav där själva brevet börjar. Personligen tycker jag att det ser lite konstigt ut eftersom nästa mening måste ha stor bokstav. Fast i ett brev med bara en mening fungerar det.
Att helt enkelt börja med namnet på mottagaren på en ensam rad är ett sätt som jag tycker är ganska elegant.
Variationsmöjligheterna är stora och frågan avgörs i endast liten grad av rätt och fel. Tycke och smak är snarare ledorden. Och, som sagt och som alltid, viktigast är att rätt bedöma situationen och mottagaren.
En återkommande fråga apropå artighet eller ej är den om du respektive ni som tilltal. Här skiljer mycket från person till person och många gånger är det nog en generationsfråga. Bara den detaljen om hur orden bör skrivas är nog så knepig. I Svenska skrivregler rekommenderas dock att du alltid skrivs med liten bokstav och Ni alltid med stor då en person tilltalas.
Kanske återkommer jag till den frågan, men sätter punkt för i dag.
Med språkliga och alldeles vänliga hälsningar.
Så jobbar vi med nyheter