Nej, jag har ingen aning om det finns några amningsrum. Jag ammar nämligen min 1,5-åring överallt; på bussen, biblioteket, kaféer, restauranger, stranden, parkbänkar och i lekparken.
Konstigt att amma ett så ”stort” barn? Nej, faktiskt inte. Ja, han har tänder, kan gå, springa och prata lite. Ja, han drar själv ner min tröja och letar efter mina bröst. Nej, han kommer inte få psykiska men eller bli osjälvständig och onormalt bunden till mig. Nej, det är inte äckligt. Och jag vet om att amningen inte är livsnödvändig eftersom jag inte lever i ett u-land. Jag väljer att amma på grund av trygghet, närhet och tröst. Dessutom orkar jag inte hålla på och kladda med välling.
Världshälsoorganisationen (WHO) rekommenderar deltidsamning i minst två år. Alltså två år eller mer. Jag tycker att det är sorgligt att långtidsamning ses som så konstigt i Sverige. Jag känner mig inte konstig men ganska ensam. Och det är här problemet med amningsrum kommer in. Jag förstår det välmenande syftet.
Kvinnor som inte vill amma offentligt erbjuds en lugn plats. Men sådana rum är inte bara till för mammorna utan också för att omgivningen ska slippa störas av ammande kvinnor. Ju färre ammande kvinnor som syns offentligt desto konstigare blir synen på oss som väljer att göra det. Och det gör mig förbannad.