Vår stad
I februari 1910 höll sekreteraren i Stockholms livsmedelskommitté Vilhelm Hansen ett anförande här i Linköping. Han menade att gemene man kunde minska sina kostnader genom att välja de billigaste alternativen, exempelvis att undvika de då populära men dyra franskbröden.
Hansen påpekade att en delförklaring till prisökningarna var att direktförsäljningen till stadsborna från bönder och trädgårdsmästare hade minskat. I stället hade uppköpare börjat förmedla varorna mellan producent och konsument. Hansen pekade även på att det ekonomiska uppsvinget under perioden 1890–1910 medfört en ökad efterfrågan på matvaror, men eftersom produktionen inte ökat i motsvarande grad hade priserna stigit. Det hade i sin tur lett till ökad import av tullbelagda varor, vilket gjort maten dyrare.
Hansens huvudidéer var att undvika mellanhänder och att Linköping i möjligaste mån skulle göra sig oberoende av den omgivande landsbygden. Genom de allt snabbare järnvägsförbindelserna såg Hansen det möjligt att fylla livsmedelsbehovet från mer avlägsna och billigare produktionsorter, med vår tids vokabulär att ersätta närodlat med fjärrodlat.
Hansen menade att saluhallar med moderna lagringsutrymmen var en förutsättning för att pressa priserna. Han lovordade att stadsfullmäktige beslutat att uppföra ett slakthus, vars verksamhet förmodades bidra till sänkta köttpriser.
Anförandet följdes av en diskussion. Järnarbetaren Axel Johansson anförde att arbetarnas situation försvårades inte bara av höjda matpriser utan även av sänkta löner. Telegrafkommissarien Emrik Wenström menade att en kommitté inte kunde påverka matpriserna och att maten i Linköping var billigare än i Norrköping.
Mötets majoritet beslöt dock att begära att stadsfullmäktige skulle tillsätta en livsmedelskommitté med uppgift att föreslå åtgärder för att minska livsmedelspriserna. Begäran bönhördes i september 1910.
Av kommitténs arbete finns inga spår i stadsarkivet, kanske sammanträdde den aldrig. Redan i oktober 1911 avsade sig två av ledamöterna sitt uppdrag. I november avgick ytterligare två. När den siste kvarvarande ledamoten i december 1911 också avgick var kommittén, utan att uträttat något, historia.
Möjligen insåg de kommitterade att det enda staden kunde göra för att pressa matpriserna var redan genomfört, nämligen att tillse att det fanns en saluhall med goda magasinsutrymmen samt ett slakthus.
Tack Bo Peter Persson, stadsarkivet.