Hallänningen Kurt-Erik Eriksson kom till Linköping 1967 för att börja på Datasaab. Han flyttade in i en liten lägenhet längst upp på Nygatan, med utsikt över huset som en gång hyste stadens första och enda tändsticksfabrik.
Men det visste han inte då. Tändsticksintresset vaknade långt senare, när Datasaabs stordatorverksamhet köpts upp av Univac och Kurt-Erik reste en hel del i tjänsten.
– Jag ville ha en hobby tillsammans med min yngste son som då var sju år. Jag började ta hem tändsticksaskar från hotell och restauranger och jag bad mina kolleger att göra detsamma. De kallade mig ”pyromanen från Linköping”, berättar Kurt-Erik.
Sonens intresse slocknade så småningom, men Kurt-Erik var fast.
– I början var jag väl mest en ekorre som samlade på mig askar. Men med tiden har det alltmer kommit att handla om att lära mig saker. Det finns mycket intressant historia kring tändsticksindustrin. Sverige dominerade ju världsmarknaden i många decennier.
Kurt-Erik hamnade så småningom på Ericsson och när han var 60 år skulle företaget skära ner. Han erbjöds avtalspension.
– Det tog jag emot med glädje. Sedan dess har jag haft gott om tid att ägna mig åt min samling. Tack vare den har jag inte haft en enda tråkig dag i mitt pensionärsliv!
Samlingen har vuxit undan för undan och nu uppskattar Kurt-Erik att han har runt 35 000 tändsticksaskar och dessutom över 5 000 plån och 7 000 etiketter. Mycket är prydligt sorterat i utdragbara lådor, annat ligger nedpackat i förråd. För trots att en tändsticksask oftast är rätt liten tar 35 000 askar väldigt mycket plats.
– Därför koncentrerar jag mig nuförtiden mest på etiketter. De kräver inte så mycket utrymme och är dessutom ofta vackra små konstverk, säger Kurt-Erik.
Museet fyller ett rum i Kurt-Eriks och hustrun Kerstins kedjehus. Det är egentligen inget museum för allmänheten.
– Men jag brukar ta emot besökare som är intresserade och visar dem gärna min samling. I våras kom en hel busslast från Tändsticksmuseets Vänner i Jönköping och de blev faktiskt ganska imponerade. Museet i Jönköping är mest inriktat på fabriksmiljöer och har inte så mycket askar och etiketter.
Kurt-Erik har också visat delar av samlingen på biblioteken i Ekholmen och Motala och hoppas att det blir fler utställningar framöver.
Åtminstone ett par timmars arbete i museet blir det dagligen för Kurt-Erik.
– Jag kollar igenom internet om det finns något intressant att köpa. Jag sorterar och sätter in etiketter i pärmar. Det finns alltid något att göra.
Tröttnar du aldrig?
– Nej, det är faktiskt aldrig tråkigt. Och jag har fått kontakt med många trevliga människor genom samlandet.
På 1950-, 60-, och 70-talen var det vanligt att samla på tändsticksaskar. Då gavs det också fortfarande ut askar som var värda att samla på. Sedan början av 1980-talet finns det nästan bara askar med Einar Nermans solstickepojke, världens förmodligen mest reproducerade konstverk. Och asksamlarna blir allt färre.
– När de dör skingras ofta samlingarna. Det händer till och med att askarna hamnar på tippen. Jag hoppas att min samling kan behållas orörd och få plats på ett museum för att bevara lite av det kulturarv som den stora svenska tändsticksindustrin representerade.Kanske i ett speciellt tändsticksrum på Flygvapenmuseet som ju har många internationella besökare, säger Kurt-Erik.
Kurt-Erik visar oss stolt runt bland de specialbyggda hyllorna i museet. Vi tittar på spåndosor från Jönköpings Tändsticksfabriks första år på 1840-talet. Gengaständstickor. Tändsticksplån med dragstickor som tändes när man drog ut dem. Evighetständstickan Invex från Gamleby som kunde tändas och släckas nästan hur många gånger som helst. Världens minsta tändsticksask som bara är några millimeter och jättestora julaskar som var populära presenter.
Tidigt blev tändsticksaskarna en plats för reklam. Här finns allt från enkla etiketter med företagsnamn och ensiffrigt telefonnummer till färggranna reklambudskap. En del askar är formade efter produkten de gör reklam för – kameror, klockor, flaskor och hus. I en ask är det till och med reklam tryckt på varje enskild tändsticka.
Många askar har i stället vackra konstverk, andra allmänbildande information – ungefär som dagens mjölkpaket.
I museet finns också etiketter i olika storlekar – asketiketter, paketetiketter, grossetiketter och jättestora kistetiketter. Här finns aktiebrev, tryckstenar och tryckplåtar, askhållare i metall, slips och tröjor med askmotiv – och hur mycket annat som helst.
Men några luckor finns det i Kurt-Eriks samling. Ett par retar honom lite extra.
– Uddevalla Tändsticksfabrik gav ut 70 färgglada motiv i en serie och jag har bara 69. Jag saknar den som föreställer ett par katter. Och så fattas Svenska Tändsticksaktiebolagets julaskar från 1950 och 1953 – Plexiglas och Wiking Ship heter de enligt Arne Tejders katalog över Svenska Tändsticksetiketter, tändsamlarens bibel.
Den som råkar ha någon av dessa och vill göra Kurt-Erik glad kan mejla kurt-erik.eriksson@phillumenist.net. Andra askar, etiketter och plån från gamla samlingar kan också vara av intresse.
– Jag är alltid intresserad av att utöka min samling, säger Kurt-Erik.