Enligt kulturmiljölagen får inte kyrkor och kyrkogårdar som byggts och anlagts före 1939 ändras på något väsentligt sätt utan tillstånd av länsstyrelsen. När Linköpings domkyrkopastorat vände sig till länsstyrelsen med en begäran om att få göra vissa ändringar på kyrkogården i Landeryd blev det avslag. Pastoratet ville öka tillgängligheten på kyrkogården genom att lägga betongplattor i mitten av en befintlig grusgång. Detta uppskattade inte länsstyrelsen som anser att "betongplattor är ett främmande inslag som inte är anpassat till kyrkomiljön". Myndigheten framhöll att Landeryds kyrkogård har kulturhistoriska värden med kontinuitet från medeltiden.
Domkyrkopastoratet överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Linköping och påpekade att länsstyrelsen tidigare godkänt liknande åtgärder för kyrkogårdarna i Heda, Rök och Svanshals. Enligt förvaltningsrätten har länsstyrelsen gett uttryck för en mycket restriktiv syn på användning av betong. Domstolen anser att större vikt bör läggas vid tillgängligheten till kyrkan och församlingshemmet. Det ytskikt som betongplattorna har skiljer sig inte utseendemässigt från en grusad gång, enligt domstolen. Slutsatsen är att användningen av betongplattor inte strider mot bestämmelserna i kulturmiljölagen.