Emil, har levt nära kriminalitet i merparten av sitt liv. Han säger att han hade gjort många andra val i livet om han fått göra om dem, men samtidigt ångrar han ingenting. "Det har varit jävligt lärorikt, man får många perspektiv". Bilden är från intervjun.
Emil, som är i 30-årsåldern, har Kronofogden efter sig. Skulderna hopar sig och han ska enligt myndighetens beslut leva på existensminimum. Ändå bor han till och från på hotell i Linköping. Med lite rabatt kostar det honom 25 000 kronor i månaden. Emil, som egentligen heter något annat, gillar tryggheten i hotellrummet. Ofta hinner han äta av den gedigna frukostbuffén, om han inte sover för länge.
Han får flera olika bidrag varje månad som Kronofogden inte kan röra. Hotellnotan betalas med pengar från baltiska bankkonton som svenska myndigheter inte ser. Han förstår att det måste vara “jävligt provocerande" för oss skattebetalare, men menar att det inte finns någon anledning för honom att börja arbeta vitt. Då skulle han bli av med varenda krona.
Emil rycker på axlarna och sträcker fram en näve "Gott och blandat" till en gräsand som kommer vaggandes längs Stångåns strand. Hans ena knä hoppar upp och ned, han har svårt att sitta still och tittar sig ibland över axeln. Emil har gått med på att träffa oss, eftersom han är nyfiken på vad vi vill.
2021 beskriver han som ett stökigt år. Det var då ett stort antal skjutningar i Linköping avlöste varandra. Han förlorade åtta vänner, två av dem var hans närmaste.
Han räknar kallt med att inte få uppleva sin 40-årsdag. Det finns de som vill se honom död och samtidigt har drogerna honom i sitt våld.
Han är själv dömd för flera narkotikabrott, men vilken koppling han har till de grova våldsbrotten i Linköping de senaste åren är oklart. I förhör, som gäller vapenbrott som kopplas samman med skjutningarna, så förekommer hans namn på flera ställen. Han påstår också att han var på plats vid en av dem.
Men Emil själv hävdar att han inte är en del av någon ”jävla bögklubb” och säger att han numera håller sig för sig själv.
– Jag har bränt många relationer. Det är tråkigt som fan. Jag har inga vänner och kan inte lita på någon. Alla är idioter. Så man blir en idiot själv, säger han.
Samtidigt beskriver Emil hur utsatt han skulle vara om han lämnade sitt umgänge helt. Det är en hårfin gräns mellan att vara ett lätt byte för någon som vill kräva in en skuld och att ha sin rygg täckt av rätt personer.
Det sistnämnda har han idag. Och det behövs. Hittills i år har det skett fyra skjutningar och fler lär det bli, enligt Emil. Det är bara början på ett nytt kaos och det kommer inte att bli en vacker syn, säger han.
Anledningen till kaoset? Knarket.
Emil började använda droger när han var 15 år. Egentligen skulle han köpa cannabis, men säljaren på gymmet hade bara metadon. Den morfinliknande opioiden spred en omedelbar känsla av vällust och lugnade hans ADHD. I dag är metadonet utbytt mot amfetamin.
Efter studenten har han haft flera vanliga jobb. Under några år arbetade han som försäljare och festknarkade bara på helgerna. Lönen drygade han ut med att sälja droger, något han nu påstår att han har slutat med.
Varför sålde du?
– Cash. Man kan tjäna jävligt bra med pengar om man sköter det rätt. Men för det mesta är det ju idioter du har att göra med. Det är inte lukrativt i längden. Det är snabba pengar, som också försvinner snabbt.
Beskriv kunderna.
– De väljer man själv. Helst av allt vill man slippa pundarna. Det är bättre att ha att göra med de som har pengar. Kunderna får tag i dig. Snapchat har ju varit jävligt attraktivt. Innan dess var det genom gemensamma kontakter.
Berätta vem som gör vad.
– Du måste förstå att jag inte kan det. Det är känsliga uppgifter.
Men det finns en hjärna någonstans? Hierarkier?
– Ja, så är det absolut. Det finns de som säljer kilo och de som säljer ton.
Var befann du dig då?
– Det låter vi va, tror jag, säger han.
Emil går med på att träffa oss vid Stångån för en anonym intervju för att han är nyfiken på vad vi vill. I samtalet berättar han om hur hans liv med droger och kriminalitet startade och hur han tycker att knarket förstört Linköping. "Det knarkas öppet överallt", säger han. Bilden är från intervjun.
Han ser sig över axeln igen. Rörelsen gör att det faller ut något från märkesväskan. Han sticker snabbt fram foten för att gömma sprutan bakom skon. Han tittar ut över vattnet.
Tänker du på något ansvar när du säljer knark till unga?
– Nej, aldrig. Men jag har aldrig sålt till barn. Sen vet man ju inte var det tar vägen, så indirekt kanske man har gjort det. Droganvändningen går ned i åldrarna som fan. Det är liksom högstadieelever som knarkar, för helvete. Vad fan hände? Nu ligger knarket framme på soffbordet. Polisen har inte en chans. Linköping har blivit katastrof.
Är inte du en orsak till det?
– Jo. Det är jag. Fast både ja och nej. Narkotika har alltid funnits. Vi människor är jävligt duktiga på att fucka upp oss själva.
Vad livnär du dig på i dag?
– Det finns andra saker än droger. Det jag gör nu är mer ekonomiskt. Det är en gråzon. Jag kanske hjälper folk att flytta, växla pengar. Man måste inte göra affärer varje gång. Det är mycket väntan. Men när man väl gör affärer är man klar för en månad.
Något kriminellt?
– Ja, så är det. Jag jobbar inte 7-16 i alla fall.
Hur stor är en affär?
– Lägger du 100 000 får du 300 000 tillbaka.
Vad gör du för pengarna?
– Köper kläder. Mycket prylar. Eller lägger på hög, köper kryptovaluta.
Emil rättar till axelväskan, tuggar tuggummi och nickar åt en ung kille som står längre bort. Senare i vår planerar Emil att sticka till Spanien. Han har ett kommande åtal mot sig som han vill slippa undan. Enligt Emil handlar det om narkotika. Han “torskade” för några hundra gram efter att polisen haft span på honom. I hans bil hittades amfetamin, kristall och hasch.
Ett vanligt liv kommer han aldrig att få. Vill inte ha det heller. Ibland kan han längta efter att köra bil, det gillar han. Men det är för riskabelt, risken att bli stoppad av polisen är för stor. Förr var jakt ett stort intresse, men polisen tog hans vapen eftersom Emil, enligt domen, inte förvarade dem på rätt sätt.
Har du aldrig velat bryta dig loss?
– Från drogerna? Nä, det vill jag inte. Från kriminaliteten har jag försökt. Men man är ju naiv, dum i huvudet. Man vill bara göra sina pengar och dra. Det är så man tänker. Men så händer det något och man blir av med 100 000 och måste fortsätta.
Har du dåligt samvete för din familj?
– Så in i helvete. Fruktansvärt dåligt. Samtidigt tror nog mina föräldrar att jag har det värre än jag har det, eftersom de jämför med sina liv. Det är jobb, hem och sen tacofredag. Jag hatar det livet, jag skulle spy av tristess. Det går inte.
Är du nöjd med ditt liv?
– Nej, jag kommer nog aldrig att vara nöjd. Men jag var inte lyckligare när jag hade arbete och bara festknarkade. Så lite dystert är det.
Du har ingen dröm om hus, barn, partner…
– Vette fan om jag vill sätta ett barn till den här världen. Den är inte så jävla vacker.
Drogerna har varit en del av Emils liv i ungefär 15 år. "Jag har inget mål. Det är rätt dystert. Känns som jag gjort det mesta. Jag blir aldrig nöjd. Glad kan jag vara, men lycklig har jag nog aldrig vart. Men visst, lite tryggare vardag hade man väl velat ha. Mest för mina föräldrars skull." Bilden är arrangerad.