Luften fylls av ljudet från radfyror, tripplar, twinnar och enstånkor på Linköpings motorstadion. Linköpings motorsällskap ordnar trafiksäkerhetsutbildning för motorcyklister. En motorcykel, MC-ställ, körkort och 300 kronor är allt som behövs för att kunna delta. Här är trafiken enkelriktad och det dyker inte upp några traktorer, älgar, barn eller - värst av dem alla - bilister.
Vi delar upp oss i tre grupper. Du bestämmer själv vilken grupp du vill tillhöra. Långsam, medel eller snabb. I och med att det är första gången jag kör på storbana ställer jag min Aprilia RSV mille i långsamma kön. Varje grupp har en föråkare som sätter tempot. Birger Johansson är pensionerad polis med mångårig erfarenhet av att utbilda både poliser och civila. I gruppen finns också instruktörer som visar rätt spår eller kan ge tips för att förbättra din körning mellan passen. Varje pass är 20 minuter långt och sen är det mellansnack och paus medan de två andra grupperna kör.
Första passet inleds med ett visningsvarv innan Birger höjer tempot. Jag ligger långt bak i klungan och tar det lugnt medan däcken får upp temperaturen. Allt eftersom jag börjar känna mig tryggare höjs tempot genom kurvorna. Tur att jag har hjälm, annars finns det risk att överdelen av huvudet trillar av när leendet blir allt bredare.
Plötsligt dyker den rutiga flaggan upp. Va, har det redan gått 20 minuter? In i depån för lite mellansnack, vatten och fika.
– Så här fort har det aldrig gått i långsamma gruppen, säger någon med lika brett leende som jag själv.
Vi får tips om att försöka använda en, max två växlar hela varvet runt. Minimera distraktioner och maximera flytet.
Pass två går inte lika bra som första. Det går inte alls! Jag får ett släpp på framhjulet som gör att jag spänner mig och flytet är som bortblåst. Bakdämparen är för mjukt inställd och hojen gungar genom kurvorna så fort jag trycker på lite. Skit! Den här gången är målflaggan mer välkommen. I depån snackar vi om hur viktigt det är att inte mordhålla styret, utan låta kroppsvikten och tyngdpunkten guida hojen genom böjarna.
En av de riktigt snabba åkarna har en likadan hoj som jag. Jag får hjälp med att ställa in bakdämparen för att försöka få bort gungandet.
I pass tre är flytet tillbaks och det går allt snabbare genom böjarna. Jag kan knappa in på förarna framför genom kurvorna och placera mig rätt för att köra om på rakorna. Hojen känns förlåtande och gör jag något misstag är den där och räddar mig. Faktum är att den gör det med en axelryckning som - var det där allt du kunde utmana mig med. När jag passerar målflaggan är leendet och förtroendet för hojen tillbaka.