De nästan 44 miljonerna i statsbidrag som Linköpings kommun fått – för att minska barngrupperna storlek och öka personaltätheten – märks inte alltid ute i verksamheterna. Det menar Sandra Wahlström, ordförande för Lärarförbundet i Linköping. Hon vet hur det ser ut i verklighetens förskolor i Linköping. Det är mycket trångt och det finns inte en begreppsändring i världen som ändrar på det.
Hon ifrågasätter också uppgiften om gruppstorlekar och skulle vilja ha en definition av ordet grupp.
– Även om gruppstorleken rent statistiskt är 8,3 barn per grupp, så förändras inte det faktum att det finns grupper med en förskollärare och tio ettåringar. Det är sådant som våra medlemmar ringer hit om, säger hon.
Överhuvudtaget ifrågasätter hon idén med begreppsförändringen. På totalen är det fler barn som nu är inne i förskolan än tidigare och fler blir det, konstaterar hon. Även om de delas in i grupper, så befinner sig alla barn på en förskola tillsammans vid flera tillfällen på dagen, exempelvis när de ska äta.
Ute i verksamheterna är reaktionerna liknande.
Samtidigt som statsbidragen, som ska minska antalet barn i barngrupperna, rullar in, blir barnen allt fler, skriver en förskollärare. Liknande reaktioner handlar om att förskolor ena veckan ska visa utbildningsförvaltningen hur man delat in barnen i små grupper för att veckan därpå beordras att ta in fler barn därför att kön till barnomsorgen är sprängfylld.
Det stora problemet stavas personalbrist. Nu är det inte längre bara förskollärare som det är brist på. Nu gäller det också barnskötare. Det här har fått till följd att trots att det faktiskt finns lokaler för förskoleverksamhet som står tomma för att inte finns personal att få tag på.
– Nu finns det inte ens vikarier, personalen går på knäna, säger Sandra Wahlström.
Hon delar inte den optimistiska bilden av förskolans situation i Linköping som kommer via politiken och utbildningsförvaltning. Men det är inte heller svart eller vitt.
– Bilden måste nyanseras. Problemet är att personalen på förskolorna inte blir hjälpta av att få läsa att de har det jättebra när deras verklighet ser helt annorlunda ut.
Sandra Wahlström välkomnar självklart den ekonomiska satsningen på förskolan och säger också att hon vet att man jobbar med frågorna. Problemet är att det inte går att minska på trycket. Ett skäl är att det är många barn i kö. Redan fulla förskolor måste ta in barn för att kommunen ska kunna hålla fyramånadersgränsen.
Ett annat är bristen på personal. Det är visserligen inte kommunens fel att det utbildas för få förskollärare. Men de kan inte helt frånta sig ansvaret för dagens situation i Linköping, anser Sandra Wahlström. I grunden handlar det om personalpolitik, anser hon. Trots att förskolan fick en läroplan 1998 gjordes ingen större skillnad – lönemässigt eller pedagogiskt – mellan förskollärare och barnskötare under många år.
– Linköping har under en lång rad år inte tagit hand om sina förskollärare. De har inte förstått det nya uppdraget, att förskolan är en skolform. Trots att läroplanen kom redan 1998.
Att också byggandet har varit eftersatt under många år är en annan förklaring till varför det ser ut som det gör.
Att förskollärare och fritidspedagoger är utsatta för hårt tryck visar siffror från Försäkringskassan. Sjuktalen är höga och de fortsätter att stiga. Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand, pekade i Lärarnas tidning (2015-09-20) ut en orsak. Hon kallar det samvetsstress. Ambitionerna och kraven på verksamheten höjs, samtidigt som förutsättningarna minskar. Sådant gör människor sjuka.
Fotnot. Fyramånadersregeln innebär att kommunen inom fyra månader efter att föräldrar har ansökt om förskoleplats ska erbjudas en plats.