De svettas till dammiga, glada toner av Count Basie. De har blommor i håret och finbyxor med hängslen och de har jättekul. På dansbanan i Gamla Linköping sliter stadens Lindy hop-folk träplankorna med glatta sulor.
En girlang av nakna glödlampor i rött, blått och gult hänger under trätaket. Swingdanssommaren lider mot sitt slut och än är det några veckor kvar tills höstens kurser och evenemang startar. Det kliar i dansben och dansfötter.
Jenny Lundberg, 26 och David Forslund, 29 lär ut grundstegen: charlston, jigwalk, sexor och åttor. Först en kort nybörjarlektion. Sedan bjuder de till socialdans.
Socialdans – låter inte det lite torrt?
– Jag vet. Många förknippar det nog med gamla rynkiga pensionärer. När jag först hörde talas om socialdans och pardans så tyckte jag att det lät gammaldags, men det är kul. Det innebär egentligen bara att dansbanan är öppen, att det är fritt fram. De flesta som dansar Lindy hop är faktiskt runt 30, säger David Forslund.
Hans skjorta är välstruken. Västen prydligt knäppt. På de gula träbänkarna som står runt dansbanan ligger tomma tygpåsar och ryggsäckar, nyss tömda på dansskorna som legat i dem. Nedanför på golvet står vattenflaskor och kaffetermosar. Duke Ellington och Ella Fitzgerald sjunger duett.
Dansen är som musiken
Stilen och musiken lockar nybörjare att fortsätta tror David Forslund. Själv dansade han mycket på klubbar men tröttnade.
– Klubbgrejen kändes inte så kul längre men jag gillar verkligen att dansa. Mina systrar dansade Lindy hop. Jag var lite tveksam först men testade och fastnade. Lindy hop är nördigt, på ett bra sätt. Man kan gräva ner sig ordentligt, säger han.
Måste man klä upp sig? Hur ortodoxt är det?
Det finns ortodoxa strömningar, menar Jenny Lundberg
– Vissa kör ”all in”. De vill att allt ska vara original från kläderna till stegen och musiken. Men det är upp till var och en. Här i Linköping är det inte så regelrätt. Vissa klär upp sig och andra inte, säger Jenny som själv tycker att det är kul att ta i lite och sätta färg på dansen.
Hennes mun är knallröd, blusen har små volanger och i det prydligt uppsatta håret sitter en vit blomma.
Inga låtsasleenden
Dansen, som bygger på olika turer, skapades till jazz- och swingmusik.
– Det händer mycket i musiken som man kan använda i dansen. Tempo-variation, breaks, solon. Man tolkar tonerna och rytmerna och har stort utrymme för egna utsvävningar. Dansen och musiken förstärker varandra. Det låter kanske flummigt?
Alla ser så glada ut. Är ni det på riktigt?
– Det går inte att låta bli att le, vi har väldigt kul när vi dansar och det blir bara roligare och roligare, säger David Forslund.
Kristina Forslind är på väg ut på dansgolvet när hon hör frågan och stannar till.
– Jag började när jag var 45, det här är roligaste jag gjort i hela mitt liv. Jag fortsätter nog tills jag inte kan stå längre.
Danssuget tar över och hon gungar iväg, svänger lite med sin prickiga kjol och knäpper med fingrarna.
Läs ännu mer i onsdagens Corren