De äldsta kajerna i Linköping är från 1870 och på sina håll är de i dåligt skick. Stora stenar har gett sig ut i ån och det händer att träpålar börjar leta sig upp i gång- och cykelbanor.
– Det är inte så att det är farligt för allmänheten, men vi behöver rusta upp 2,1–2,2 kilometer. Av dem är det cirka 500 meter som bedöms som mest akut, bland annat mellan Tullbron och Nykvarn, berättar Joacim Gustavsson, projektledare på kommunen.
Upprustningen inleddes 2011 med ett hundratal meter vid Nykvarn och nu senast var det dags för kajen som tidigare i år döptes till Scherlings vedgårdskaj efter vedhandlaren Wilhelm Robert Scherling (1852–1923).
– Vi håller nu på att utreda och projektera för fortsättningen. Tanken är att ta nästa sträcka hösten 2016 och sedan fortsätta arbetet ett antal år framöver. Kostnaden är beräknad till 30-50 miljoner.
Kajrenoveringen samordnas med andra kommunala projekt för att göra Stångån mer attraktiv och tillgänglig. Vid vedgårdskajen har man till exempel gjort i ordning en mötesplats med sittplatser och en trappa ner i ån. Till våren kommer det att planteras perenner i slänten.
Det finns mycket att ta hänsyn till vid kajrenoveringarna. Uppemot 10 000 fotgängare och cyklister ska dagligen kunna passera och samsas med byggtrafiken. Ostlänksbeslutet – bro eller tunnel – påverkar också hur och när en del av kajerna kan åtgärdas.
– Det handlar dessutom bland annat om att ta hänsyn till kulturhistoriska och gestaltande värden. Ska vi göra kajerna enligt 150-åriga metoder med träpålar och så vidare, eller kan vi rationalisera? säger Joacim Gustavsson.