Lisette om sin depression

Lisette, 17 år.

Lisette var flickan som alldeles för tidigt iträdde rollen som mamma till både sin egen mamma och storebror. Pappan gick bort när hon var liten och mamman var “som en trettonåring i huvudet”, förklarar hon. Sedan femårsåldern har hon bott i olika fosterhem och som tioåring flyttade hon och hennes bror till en familj i ett litet samhälle utanför Linköping. Hon beskriver fosterföräldrarna som underbara människor som hon ser som sina föräldrar.

Lisette drabbades som 13-åring av en ätstörning, som följdes av en depression. Att just hon drabbades tror hon bland annat är en följd av hennes uppväxt.
Hon berättar om det första fosterhemmet där hon och hennes ett år äldre bror hamnade när hon var fem år. Där blev de kvar tills hon var tio.
De fick ärva familjens äldsta barns kläder, medan pengarna de fick för att ha Lisette och hennes bror kunde finansiera en sprillans ny bil och en resa till Turkiet - dit de två i inte fick följa med.

Poolen på baksidan var till för deras egna barn och i vardagsrummet fick de inte vistas.
Efter ett tag larmade skolan. Både hon och hennes bror som tidigare hade varit glada barn hade plötsligt blivit väldigt tysta. Lisette förklarar att det var en följd av att fosterpappan hotade att slå dem ifall de sa fel, vilket ledde till en rädsla för att säga något över huvud taget.
- Jag minns den första gången jag vågade höja rösten mot dem. Jag var åtta. Jag hade matteläxa och satt i mitt rum och räknade ut plustal. Trots att jag hade svårt för skolan så gick just det väldigt bra och jag blev färdig snabbt. Jag var så stolt, gick ner för trappan och sa “jag är färdig!”. Då blev de förbannade och sa att “nej, det är inte du som gjort den!”. “Jo”, svarade jag. “Det är din bror som gjort läxan åt dig!” Sa han och drog sedan med mig upp på mitt rum och sa att “du få komma tillbaka när du säger sanningen” och jag minns att jag blev så frustrerad. Jag öppnade dörren och sa “det var visst jag som gjorde den!”. Då kom han med uppdragen hand men då slog jag igen dörren. Sedan blev det tyst och jag blev stående där. Jätterädd.

När man var hos dem så var man inget, man var bara dålig. Man var liksom “den där”. De hade dessutom svårare för mig än för min bror, jag vet inte varför.
Till slut fick de träffa en psykoterapeut som syskonen sakta vågade öppna sig för. Terapeuten förstod att något var fel och Lisette förklarar att det är hennes förtjänst att syskonen slutligen fick flytta till den nuvarande fosterfamiljen - efter fem år. Lisette har lågt förtroende för Socialtjänsten.
– När vi var hemma hos mamma under helgerna förklarade vi för henne hur det var. Varje gång vi åkte ifrån henne grät vi. Hon var kanske inte den bästa mamman men hon var i alla fall inte elak. Hon försökte ta upp det med Socialtjänsten, förklarade att vi inte skulle vara där, att något var fel. Men de trodde bara att hon ville ha oss tillbaka så de tog det inte på allvar. När de väl gjorde sina besök hos fosterfamiljen var allt så tillputsat och de pratade bara med fosterföräldrarna, aldrig med oss.

Som trettonåring började Lisette utveckla en ätstörning. Hon svalt sig själv för att bedöva sin ångest. Den skulle komma att pågå i nästan tre år och vid ett tillfälle var hennes puls nere på 41, gränsen för tvångsinläggning gick vid 40.
- En dag när jag stod i duschen drog jag med handen igenom håret och en hel näve följde med. Jag började storskrika. Min fostermamma kom in och såg mig stå där med allt hår. Hon sa att “det handlar om maten, jag ser att du har slutat äta”, och jag stod bara där, tyst och chockad.
Efter två månader fick hon tid på Ätstörningskliniken på BUP. Dietisten på kliniken gav henne matscheman. Det var tuffast i början och hon fuskade mycket. Men fosterföräldrarna låg på. Vännerna Sara och Alva låg på. Till och med boende i det lilla samhället höll koll på henne, och larmade fostermamman när Lisette var ute på hennes timmeslånga promenader.
– Det var en svår period. Hur ska jag kunna äta om jag inte får träna? Inte ens gå? Den ångesten tvingades jag att övervinna helt på egen hand, säger hon och tillägger att man inte kan hjälpa någon som inte själv vill bli hjälpt.

Tanken på framtiden gör henne splittrad.
– Jag tror att allt var lättare förr, när sociala medier inte fanns. Under en tid tog jag bort både Facebook och Instagram, jag behövde stänga av världen för att kunna fokusera på mig själv. Allt blev så mycket enklare och jag kände att jag bara kunde vara. Överallt på Instagram ser man pinnsmala tjejer, nyttig mat och träning, jag kan fortfarande känna av den pressen.
Hon tar en paus.
– Fortsätter idealen såhär så tror jag bara att unga kommer må sämre och sämre. Världen är så sjuk idag egentligen, jag vill inte ens veta hur världen ser ut när jag själv får barn.

Men hon ser mer hoppfullt på sin egen framtid. Idag mår hon bättre och samma dag som vi träffas har hon återupptagit gymnasiet som hon tvingades hoppa av åtta månader tidigare. Hon bor nu ensam i en ungdomslägenhet och har planerna att plugga färdigt och jobba med människor.
– I framtiden vill jag hjälpa andra. Jag har alltid velat jobba på Socialtjänsten, då de jag mött där har varit så himla dåliga. Jag har ju mina erfarenheter och på gymnasiet läser jag vård och omsorg. Jag har även själv tänkt bli fostermamma, det vore mysigt och barnen skulle nog uppskatta att hamna hos någon som varit med om samma sak.