Redan vid samlingen i S:t Larsparken är stämningen på topp hos studenterna som värmer upp sina instrument utspridda i området. Det skrattas och hoppas omkring.
Som traditionen bjuder ska här bjudas upp till marsch.
– Vi vill underhålla och visa upp vilka vi är, säger trombonisten Carl Strandqvist.
I färgglada kläder och roliga huvudbonader ställer de sedan upp utanför Åhlénshuset. Två dansare, Pernilla de-Wall Larsson och Julia Larsson, står längst fram och viftar med sina pom-pomtofsar i väntan på att musiken ska spela upp.
– Det här är jättekul. Folk som stannar och kollar blir glada, säger Pernilla som varit med förut.
Och hon har rätt.
När orkestern blommar ut och det kraftfulla ljudet från marschtrumman överröstar blåsten är det svårt att inte dra på munnen.
På Gyllentorget sker ett första stopp och dansuppvisningen som ges verkar uppskattas av Linköpingsborna som applåderar spontant.
– Det här känns uppiggande och man blir glad av att höra musiken, säger Gerry Hultin som slagit sig ner på en bänk tillsammans med en väninna.