Lovisa om sin panikångest

Lovisa, 20 år.

– Det var när en jobbarkompis frågade hur min nyårsafton var som jag bröt ihop. Då hade jag hållit det inom mig i tre dagar. Min chef, som själv varit med om samma sak för tre år sedan, skjutsade hem mig. Hon förstod direkt.
Panikslagen ringde hon sin mamma.
– Jag sa att “det värsta som kan hända ens dotter har hänt”, för jag vågade inte kalla det “våldtäkt”. Jag trodde aldrig det skulle hända mig.

Tolvslaget hade skålats in i hemma hos hennes kompis och framåt småtimmarna kom ett killgäng på efterfest. Lovisa, som skulle jobba dagen efter, övervägde att åka hem. Hennes vän övertalade henne om att inte ta taxi, utan de sänkte istället musiken så hon kunde gå in och lägga sig i ett sovrum.
– Jag vaknade av att någon la sig bredvid mig. Jag var trött och full, brydde mig inte om det först. Men sedan började han hålla om mig och ta på ställen där jag absolut inte ville att han skulle ta. Jag tog bort hans hand gång på gång. Till slut vände jag mig om mot honom och sa “sluta, jag vill inte”, vilket jag sedan sa flera, flera gånger. “Sådär säger du bara för att du vill dissa mig framför de andra” sa han och höll fast mig. Då blev jag så rädd att jag varken vågade skrika eller gå därifrån. Jag gav upp, tänkte att jag väntar tills det är över. Tills han gjort sitt liksom.
Gråtandes med ansiktet ner i madrassen såg hon sin chans att fly när hennes kompis plötsligt öppnade sovrumsdörren.
– Jag puttade bort honom och drog upp mina byxor. Min kompis trodde väl till en början att det var på bådas villkor, men när jag kollade henne i ögonen och sa “jag ville inte, jag sa nej hela tiden” började jag gråta ännu mer. Sedan sprang jag hela vägen från Priso till Tannefors. Dagen efter tänkte jag att “det här har inte hänt, det är ett nytt år nu”. Men jag kunde inte sluta älta att han hade gjort det mot min vilja, jag kände mig så smutsig.

Trots påtryckningar från sjukhuset och bevis på skador har hon inte polisanmält händelsen.
– Dels hade det varit flera uppmärksammade våldtäktsfall just då, om hur anmälan inte går vidare och folk inte blir dömda. Jag skulle inte klara förhör och rättegång om det sedan inte leder någonstans. Jag var även rädd för snacket, att det skulle bli rykten bland hans kompisar om att jag bara söker uppmärksamhet. Det blir ju som att “haha, där ser du, jag gjorde inget, det var ingen våldtäkt!” Det skulle bli offentligt att han inte dömdes och att jag bara ljuger. Det viktigaste är kanske att jag jobbar med mig själv, tänkte jag.

Hon berättar att det är tre av totalt tjugo medarbetare på hennes jobb som varit med om samma sak, vad hon känner till.
– Min chef utsattes dessutom av två killar samtidigt när hon var 19, men hennes anmälan gick inte vidare.
Lovisa sjukskrevs från jobbet i en månad och de första två veckorna låg hon ensam hemma, helt apatisk.
– Han hade inte bara tagit mig kroppsligt, utan även min självkänsla. Jag hade extremt mycket ångest och den blev bara värre. Jag ville inte leva. Jag somnade aldrig, men var konstant trött. Jag tappade all aptit. Vad hade hänt med mig, allt var mitt fel, jag hade inte gjort tillräckligt, jag var så äcklig och jag får skylla mig själv.

Hon började gå på stödsamtal på Kvinnojouren Ellinor. Efter att hon haft en panikångestattack kontaktade hon vårdcentralen och fick träffa en läkare som skrev ut antidepressiva och ångestdämpande tabletter. Idag mår hon bättre.
– Jag önskar att jag hade förstått tidigare att jag var tvungen att börja bearbeta det här. Det känns som att jag har mognat tio år under den här tiden, jag känner mig som en snällare, mer ömsesidig människa och har skippat en attityd jag brukade ha förr. Jag får försöka vända det till min fördel, låta det här stärka mig.