Entrén till Britto ger oss av någon outgrundlig anledning känslan av slitet och väl inrökt stadshotell.
Matsalen är aningen dunkel och intetsägande med borden i räta rader och buffébordet som ett slags mittpunkt. Köerna dit ringlar redan långa då vi kommer strax efter tolv. Utbudet kallas affärslunch och kostar 125 kronor. Att en av dagens två varmrätter är fisk känner näsan av redan två steg in från entrén.
Betjäningen, klart underbemannad, tar ingen notis om oss nyanlända utan vi söker till sist upp en vänlig servitris och får oss ett bord anvisat i pianobaren som har ett grandiost ljusinsläpp i taket. Matsalen är abonnerad av konferensgäster får vi veta.
Pianobaren har några bord med sittriktiga stolar men resten av borden omgivs av fåtöljer som gör ett anständigt matintag helt omöjligt. När vi nalkas buffén är salladsutbudet, av grundläggande slag, hårt brandskattat. Soppan tar slut med matgästerna före oss och ingen påfyllning görs, varken av sallad eller soppa förrän efter alltför lång tid.
Fiskrätten på buffén, Sej thaistyle, är helt intetsägande, hård och torr. En av de två såserna är slut. Den blekhet rätten äger då den lagts upp på tallrik kan jämföras med podieutblicken vid de lungsiktigas årsmöte.
Rotmoset med rimmad bringa och hemgjord senap smakar däremot utmärkt.
Efterrättsbuffén är även den hårt skövlad. Ingen frukt kvar och flera desserter är slut. Kaffebordet är söligt.
Vid andra besök har mat och sallad varit bättre men inte helt bra sett till prisnivån. Vid ett tillfälle var hela lokalen abonnerad trots annonsering om dagens buffé. Någon upplysning om detta faktum får den hungrige inte förrän kontakt med den svårnådda personalen etablerats.
För att använda ett klassiskt uttryck: Gaffeln ned för Britto. Vi återkommer inte förrän mer omsorg ägnas åt gästen.