Redan innan skulpturen invigdes 1927 fick den kritik. Här skulle nu en utmärglad krake med en underlig gubbe ställas upp på det största torget mitt i residensstaden i landets förnämsta hästavelsprovins! Och vem var Filbyter förresten? En fyllbult, en fölbitare (ja, hans namn påstås betyda fölbitare, alltså ett öknamn för att Folke skulle ha kastrerat hästar med tänderna), eller en filbunke?!
Medan han i stället är kungaätten Folkungarnas stamfader, här sorgset omkringridande i sökandet efter sin sonson, på en häst som halkar runt på hala stenar. Det var Verner von Heidenstam som berättade hans tragiska historia i romansviten Folkungaträdet, och det var Carl Milles som gjorde skulpturen och brunnen, och det var Henric Westman som betalade merparten av kalaset.
Och hela Linköping var på fötterna för att beskåda invigningen 12 december 1927. De fick höra flera tal, en specialkomponerad marsch, fanfarer, psalmer och böner. Högtidligt värre.
– Det var stadens stordonator Henric Westman som donerade en fond till minne av sina föräldrar, och pengarna skulle ägnas till stadens prydande, berättar konstintendent Stefan Hammenbeck. Pengarna skulle först användas till en staty av den heliga Birgitta och sedan ett minnesmärke för Folkungaätten.
Birgittaskulpturen kom på plats på domkyrkan i början av 1920-talet, och så bestämdes det att en pristävling skulle utlysas för utformandet av en fontän. Många bidrag kom in, Carl Milles "Saga och forntid" vann. Dock var inte hela stadsfullmäktige överens, vatteninstallationen var knepig, proportionerna för bronsgjutningen var felberäknade och pengarna räckte inte – men en riktigt kall afton i december kunde Folkungabrunnen äntligen invigas. Runt brunnskaret skildras Folkungaättens historia.
– Ett magnifikt verk, säger Stefan Hammenbeck. Det väckte en del harm och än i dag hörs kritik - men vi vet ju varken hur Folke Filbyter eller hästen såg ut! Det här är Milles stiliserade formspråk.
Linköping var inte stort på den tiden, kanske totalt 30 000 invånare.
– Nästan hela stan var här på invigningen, berättar Stefan Hammenbeck som avslöjar att Milles egentligen hade velat plantera granar runt torget för att husen inte skulle synas.
Efter invigningen var det middag på Frimis och särskilt efterrätten gjorde succé. Det var glass som hade placerats runt en isskulptur av Folke Filbyter till häst.
Milles hade redan gjort flera offentliga torgbrunnar, som Poseidon i Göteborg och Europa och Tjuren i Halmstad.
– Torgen var mötes- och handelsplatser i städerna sedan många hundra år, säger Stefan Hammenbeck som för övrigt är djupt oroad över utvecklingen av Stora torget i Linköping i dag.
– Här har det idkats torghandel i säkert över tusen år. Det var full aktivitet när jag kom hit 1987. Nu är försäljarna i stort sett borta, liksom julgranen som tråkigt nog har ersatts av de här ljusinstallationerna.
Om det fanns Linköpingsbor som var missnöjda med Folkungabrunnen och ryttarstatyn så fick Carl Milles verk mycket positiv uppmärksamhet på annat håll. Internationellt erkändes skapelsens kraft och genialitet och i dag är statyn en av stans mest kända symboler. Om än fortfarande omdiskuterad.