– Det är svårt att hinna följa upp arbetet, det får vi till stor del göra på raster och utanför arbetstid, säger Malin Runering, 38, förstelärare på Berzeliusskolan i Linköping.
Hon har arbetat som förstelärare på högstadiet i en termin och hade dessförinnan länge funderat på att lämna den allt tuffare skolmiljön och bli rektor trots att hon egentligen allra helst ville stanna kvar hos eleverna. Så kom reformen och förstelärartjänsterna.
– Det var precis det jag ville. Innan kändes det ofta som att jag bara stod och stampade. Jag ville jobba med att utveckla skolan. Som förstelärare undervisar jag mindre och har tid att hålla på med just förändring och förbättring, säger Malin Runering.
Men samtidigt som det är roligt och utvecklande är det också väldigt krävande.
– Man vet att man måste leva upp till lönen. Jag måste "förtjäna" de där extra tusenlapparna varje månad.
Hur tror du att det blir för de förstelärare som börjar i augusti?
– För de nya blir det nog ännu tuffare. Högre lön men ingen tid till själva uppdraget. Å andra sidan kan lönen fungera som
kredd till extra bra lärare, det kan vara en bra grej i sig men det blir nog ganska stressigt att ha den typen av tjänst, tror Malin Runering.
Hennes eget uppdrag handlar om att jobba fram metoder för elevstöd i undervisningen främst i samhälls- och naturämnena.
– Om de till exempel ska skriva en labbrapport kan stödet innebära att vi tittar på labbrapporter, pratar om språket i en labbrapport och skriver en gemensamt innan de ska skriva en själva.
Stödet riktar sig i första hand till andra lärare. Men för dem som inte har förstelärartjänster är det inte lätt att klämma in kompetensutveckling och hjälp i sina redan fulla scheman. Malin Runering är i stor utsträckning med på lektioner men uppföljning och diskussioner är det svårt att hinna med. Tydliga ramar saknas också kring insatserna.
– Det behövs för att vi ska kunna få ut så mycket som möjligt av det här. Är det otydligt hur jag ska ge och de andra lärarna ska ta emot hjälpen så är det svårare att samarbeta.
Hur är stämningen i lärarrummet?
– Jag var orolig innan jag började men det har gått bra. Jag vet att det finns de som tycker att det är orättvist eller att man har fjäskat men det låter jag bara rinna av mig. Ibland har någon sagt någonting halvt på skoj om att jag har det så "lyxigt". Jag brukar dra det långt och svara med "bara röda mattan som fattas".
Om löneskillnader resonerar Malin Runering så här:
– Egentligen är det lika konstigt att vissa jobbar häcken av sig för typ 50 kronor mer i månaden än den som bara gör precis det som behövs. Så har det varit hittills. Man ska kunna tjäna på att ha ambitioner. Precis som i andra yrkeskårer.
Framtiden är oviss. Om två år är uppdraget slut och i dagsläget väntar inget nytt. Malin Runering tror att många backar
från att gå tillbaka till en ordinarie tjänst efter tre år som förstelärare och istället söker andra typer av tjänster.
– De bästa lärarna lämnar kanske skolan om de riskerar att förlora karriärtjänst och högre lön. Då faller hela idén platt.
Får eleverna ut någonting av den här reformen?
– Jag hoppas det för det är viktigt med högre löner och yrkesstatus men eleverna är ju det allra viktigaste.
Jag vill tro att det kommer att slå igenom och att staten inte drar undan mattan. Jag är inte klar om tre år. Faran är ju att det här plötsligt ryker och det känns svajigt.