Vår stad
Äran för att det då uppfördes byggnader av hög kvalitet bör till betydande del tillskrivas stadsarkitekten Sten Westholm.
Westholm menade att det är såväl bebyggelsens som vad han kallade för de fria utrymmenas skala som är stadens viktigaste miljöskapande faktorer. Han betonade även trädens och övrig växtlighets betydelse för stadsbilden. Skickligt fick han byggnadsnämnden att dela dessa synpunkter.
I ett föredrag i Stockholm i april 1937 anförde Westholm att Linköpings nyare bebyggelse kännetecknades av hög standard tack vare att goda privatpraktiserande arkitekter var verksamma i staden. Han syftade säkerligen i första hand på Axel Brunskog och Björn Hedvall. Han beklagade också att Linköpings borgare ansåg att höga hus gav staden ära och berömmelse. Han menade att det i Linköping räckte med att bygga trevåningshus.
I Stadsförbundets tidskrift uppmanade Westholm 1943 landsortsstäderna att inte se storstäderna som sin enda förebild. Istället ville han att de skulle slå vakt om sin egenart och anpassa ny bebyggelse till de lokala byggnadstraditionerna. Svenska Dagbladet ägnade en hel ledare till stöd för Westholms artikel.
Westholm använde ofta humorn som vapen och valde formuleringar som var tacksamma för pressen, exempelvis att allt offrades på den Helige Trafikarius altare. Ett yttrande till byggnadsnämnden om parkeringsfrågan uppmärksammades inte bara lokalt utan även såväl i Svenska Dagbladet som i DN. Rubrikerna där innehöll det av Westholm skapade ordet billättja, definierat som en oförmåga att överhuvudtaget röra sig till fots. I sak önskade Westholm motverka att bilparkeringar blockerade byggbar mark och att befintliga gator breddades för att ge plats åt gatuparkeringar. Han drev också att stadskärnan i första hand skulle anpassas för fotgängarna.
Westholm var Linköpings stadsarkitekt från hösten 1930 till våren 1963 och chef för det kontor som handlade stadsplaner och byggnadslov. Han var aktiv i den lokala debatten genom föredrag, artiklar och uttalande i pressen. På riksnivå fick han flera olika förtroendeuppdrag inom arkitektkåren.
I Westholms avtal ingick att mot ersättning rita de byggnader staden själv skulle bygga. Bland hans verk kan Uppståndelsens kapell och Tinnerbäcksbadet nämnas. Noteras kan också att Westholm 1929 tillsammans med en studiekamrat ritade det socialdemokratiska partihögkvarteret på Sveavägen 68.