... höggravid villaägare som helst byter barnen mot en stor hotell- frukost. Går oftare på barnkalas än på krogen. Svarvar ihop bilagor i Corren på övrig tid.
Gamla kandidater är inte chanslösa, men är nog redan tagna. Popsångare låg länge bra till eftersom dom sjöng för/om mej. Om dom bara fått veta att jag fanns så hade vår livsnovell varit färdigskriven.
Men nu har jag vänt mej mot en annan typ -- eller är det samma, hemska tanke? Min håg står numera till klostergrabbar. Dalai lama har länge varit en kandidat, men jag har läst några av hans böcker och vet att han kommer att vara svårfångad som en annan popidol. Leonard Cohen både sjunger vackert och bor i kloster -- en fullpoängare. Söker jag det ouppnåeliga? Svärmeriet verkar vara såväl värdet som svärdet. Hm, ofullkomnandets skönhet och tragik trängs i mitt medeltida torn, där jag, en stolt jungfru med struthatt, spanar mot fjärran. Vi blir ett vackert par, laman och jag, när han väl förstår sitt eget bästa!
På det måste man avge cirka 8 miljarder svar och hur skulle det se ut i dessa de krympande tidningarnas tidevarv?
Å andra sidan skulle svaren kunna hålla Corren gående i århundraden -- med bara underhållning i!
Där är vi inte ännu, så jag får som vanligt svara från min trångsynt samhälls- fientligt framstegsovänliga horisont där jag -- utan att ens vara konsument -- känner en mättnad på underhållning i form av glam-mande knäppgökar iklädda baddräkter och silikoninlägg.
Nej, riktig underhållning är det som "håller under", det som lyfter och bär. Det som bär en människa underhåller henne, så enkelt är det.
Förstod hon det så skulle mycket falla, tomma tunnor sluta skramla och världen få börja på nytt eftersom skit i rutor och på skärmar bär (underhåller) världsekonomin.
birgitta hybinette
Egentligen räcker det med att slå på tv:n eller radion, öppna en bok av Liza Mark-lund eller besöka valfri krog som har ett coverband som muntration för att man ska få svaret på vad riktigt dålig underhållning är.
Ta det här med coverband till exempel. Oftast består standardcoverbandet av ett gäng före detta hårdrockare som tappat håret i samma takt som illusionerna om att bli nästa Mötley Crüe har grusats. De har bytt ut skinnjackan mot en färgglad skjorta i Hawaii-mönster samt har en repertoar som oftast hör hemma på dass. Sedan kanske man har något tokigt namn som "Smalare än Tord" eller "Kalles Covers" för att riktigt understryka zzz gamla schlagerlåtar, Magnus Ugglas sämsta eller någon unken svensktoppshit. Allt spelat utan vare sig engagemang eller kärlek och för en publik som mest tänker på att bli full på kortast möjliga tid. Det är inte bara usel underhållning -- det är helt jävla hjärndött.
jerry prütz
Jag vill ha chans på hon där bystiga, snygga på TV 4. Hon med det där smittande leendet som gör att man kväll efter kväll inte bara vill sätta på flickorna på TV 2 utan även tjejerna på fyran. Jag skulle gärna umgås mera intimt med fruarna i "Desperate Housewifes" som verkar leva ett liv så långt från mellanmjölk och dagis-hämtningar som det bara går. Eller kanske skulle man fråga chans på nybliv- na glamourmammorna Jill Johnsson eller Charlotte Perelli. Ständigt snygga och på gång, skulle de kanske ha lust med en liten flirt med en lagom tjock man i sina bästa år. Sådana här tankar är lätt att trassla in sig i, fast man har världens vackraste fru, när våren släpper loss var-enda hormon i kroppen och man har ett treårigt preventivmedel i sängen varje natt som omöjliggör varje initiativ till normal samvaro mellan man och hustru.
jerry prütz
... bor i Linköping och halkade in i tidningsbranschen på ett bananskal. Där ligger hon och sprattlar medan hon häpet betraktar sin samtid. Kallas bakåtsträvare och är stolt över det.
... bor i Motala och har en gång köpt veganost åt Morrissey på Östenssons. Han älskar sin fru, sina 4 barn, Johnny Cash, The Haunted och Glenn Danzig.