Varför det överhuvudtaget finns cabrioleter med plåtcab (eller plastcab i det här fallet) kan man diskutera, cabrioleter är väl ändå till för att köras nedcabbade!?
Men okej, vill du nu ha en bil som är både täckt och taklös så är det skönt att slippa en fladdrande tygsufflett de dagar du tycker det är för ruggigt ute för att köra nedcabbat.
De flesta cabtillverkare som använder hårt tak i stället för tyg har tak i plåt. När Mazda bestämde sig för att konstruera ett hårt, fällbart tak valde de plast i stället för tung plåt.
Taket i plast väger inte nämnvärt mycket mer än Miatas tygsufflett och ryms dessutom i samma balja bakom sittbrunnen. Och taket fälls upp eller ner på bara 15 sekunder, vilket får betraktas som blixtsnabbt. Men taket kan dessvärre inte manövreras medan bilen är i rörelse och de 15 sekunderna blir mardrömslånga när regnet vräker ned.
För längre turer är det glädjande att bagageutrymmet faktiskt är riktigt stort. Självklart går det inte att jämföra med en Volvokombi och inte ens med en Golf. Men Mazda Miata slår faktiskt flera av sina konkurrenter på fingrarna när det kommer till bagaget.
Fjädringskomforten är fin och trots att bilen har sportchassi som standard behöver man inte njur- bälte ens på de sämsta vägarna.
Det finns flera saker som gör Mazda Miata till en av världens roligaste bilar; den väger förhållandevis lite, har perfekt balans och dessutom behöver det inte gå speciellt fort för att det ska vara roligt. En lagom krokig väg i femtio knyck räcker för att bilen ska underhålla.
Känslan i styrningen är perfekt, växellådan är exakt och motorn på 160 häst- krafter ger kraft så det räcker. På långturen blir den fina styrningen dock lite nervig och som förare går det inte riktigt att slappna av helt. Men det är ett pris som man gärna betalar. (TT Spektra)
Johannes Collin