"Med äpplets doft kan jag återkalla ögonblicket när jag fick kärlek"

Många barn växer upp i utsatta miljöer, med rädsla, våld och brist på omsorg. Några omtänksamma ord från en vuxen kan få livsavgörande betydelse. Det vet Bodil Möller.

Bodil Möller använder äpplen som trigger, en igångsättare av känslor. Med hjälp av äpplets doft kan hon återvända till en stark, positiv upplevelse som hon hade under en annars svår barndom. Foto: Tord Olsson

Bodil Möller använder äpplen som trigger, en igångsättare av känslor. Med hjälp av äpplets doft kan hon återvända till en stark, positiv upplevelse som hon hade under en annars svår barndom. Foto: Tord Olsson

Foto: Fotograf saknas!

Linköping2011-12-01 10:33

Bodil Möller växte upp i en familj med mycket våld. Några ord från en lärare som såg hennes utsatthet gav henne en kraft som hon burit med sig genom hela livet.

Bodil Möller är kurator i elevhälsan i Motala och driver ett företag där hon utbildar människor i ledarskap och personlig utveckling. Hennes berättelse inleder vår artikelserie om utsatta barn, och vad vi vuxna kan göra för att stötta dem.

"Mina föräldrar var unga när de träffades, och jag förstår att min mamma blev förälskad i min pappa. Han var en läcker och fascinerande man, han körde motorcykel, var amatörboxare och konstnär. Men pappa hade också en mörk sida, han drack, och då blev han våldsam.

De fick barn tidigt, och våldet accelererade när min bror föddes. Mamma fick ofta ta brorsan under armen och rusa ut när pappa var full och vansinnig. När han var full så kunde han bara fortsätta att slå och slå.

Så kom jag. Det är ganska vanligt i turbulenta relationer att man försöker göra något nytt, och det man gör är ofta att skaffa ett barn till.

Redan som nyfödd levde jag i en omgivning där det fanns våld, och min mamma tvingades ofta fly och söka skydd. Då sprang hon till mormor och morfar, ibland mitt i vintern utan kläder. Jag växte upp med våld, och ständiga hot om våld. Men han slog bara mamma. När jag var fyra så skildes de.

Två år senare fann min mamma en ny man. Även han var våldsam, men nu var det vi barn som blev slagna, i första hand min storebror och lillebror. Jag var alltid rädd, och jag blev det anpassade barnet. Jag var jätteduktig på att städa, bädda sängar och byta på syskon. Och jag var väldigt duktig på att lyssna av de andra personerna i familjen, hur de mådde.

Jag kan se mig själv, en tyst och blyg flicka som stod i hörnet. Jag hade jätte- respekt för vuxnas makt. Försökte läsa av dem, vad vill de vuxna nu? Jag minns känslan: Är jag tillräckligt tyst??

I tredje klass hände något som kom att bli livsavgörande för mig. Jag gick i en skola i Jönköping, vi hade en stram fröken som jag hade jättestor respekt för. Det var vinter. Jag var nio år. Det gick kräksjuka i klassen.

Under en mattelektion kände jag hur det började röra sig i magen på mig, illamåendet blev snabbt värre, och jag ställde mig i kön till fröken för att be om lov att gå på toaletten. Men kön var lång, det var många som ville få sina matteböcker rättade, och jag mådde allt sämre.

Plötsligt kräktes jag rätt ut på golvet, jag sjönk ihop, hörde fröken komma och lyfte mina händer över huvudet för att skydda mig, för i min värld var det självklart att få stryk när man gjort något sådant.

Men då gjorde min fröken det som skulle bli helt revolutionerande för mig. Hon lade armarna över mina axlar, kramade om mig och sade:

- Men kära barn!

Så torkade hon upp på golvet, tog hand om mig och ringde mina föräldrar.

Jag var sjuk och kanske därför extra öppen för nya intryck. Hennes sätt att ta hand om mig påverkade mig oerhört starkt, det var raka motsatsen till vad jag hade förväntat mig.

På den tiden tjänade jag lite pengar genom att sälja DN på söndagar. Nästa söndag, när jag blivit frisk, cyklade jag iväg till frökens lägenhet och ringde på. Jag minns känslan den dagen, jag hade blivit modig, tidigare hade jag aldrig vågat ringa på hos henne!

Hjärtat slog hårt i bröstet när hon öppnade, jag neg och frågade:

- Vill fröken köpa en tidning?

Hon köpte en tidning, och jag fick ett rött äpple som dricks. Varje söndag återvände jag, hon köpte en tidning och jag fick ett rött äpple. Med äpplena visade hon att hon stod kvar. Hon fanns där. Jag kunde lita på henne.

Sedan dess har röda äpplen en alldeles speciell betydelse för mig. Jag använder dem som en trigger. Det är ett begrepp inom mental träning som betyder igångsättare av ett visst tillstånd.

När jag smakar på ett rött äpple, eller bara tänker på det, kan jag få tillbaka känslan av kärlek, värme, omsorg. Jag kan frammana känslorna när jag vill: Jag är modig. Jag är lycklig. Jag känner tillförsikt.

För mig blev den där händelsen i skolan ett avgörande ögonblick i livet. Men för min lärare var det ingen jätteinsats, hon gjorde bara det som är rimligt att göra för ett barn. Det är fascinerande att tänka på att vi vuxna faktiskt inte vet när vi gör de där insatserna. Vi har ingen aning om att det i ett visst ögonblick kan vara livsavgörande för en annan människa att visa lite empati.

Vi är många, vi som inte haft det så bra under vår uppväxt. Det är tragiskt, men inte så unikt. Konsekvenserna kan bli väldigt olika för vi bär alla på en sårbarhet, men i olika utsträckning. Det är tydligt att människor med stor sårbarhet blir mer disponibla för olika, inte minst stressrelaterade, sjukdomar i vuxen ålder.

Resultatet av en annan människas handling kan visa sig långt fram i livet och är därför alltid väldigt mycket värt, även om det inte syns i stunden.

Det finns människor som fortfarande är barn i sin smärta fast de är vuxna. Jag blir ledsen när jag hör om de utsatta barnhemsbarnen och att flera av dem i intervjuer säger att: "Ja, nu kanske jag kan börja läka" eller att "utsattheten har förstört inte bara mitt liv utan även mina barns eftersom upplevelserna har förföljt mig hela livet".

Och så hoppas de att nu, när staten tagit på sig ett visst ansvar, så kanske de kan börja läka. Människor väntar många gånger på någon annan. Tänk om den eller det inte kommer?

Det går att läka, att förstärka sig, att skaffa sig tjockare väggar, att minska sårbarheten. Det finns sätt och metoder. Kunskap om detta och dessa är A och O. Att ta ansvar för sig själv är nödvändigt, och det går!

Som vuxen kan man hantera det som skett. Det går att göra sin historia begriplig och hanterbar. Man behöver inte spela om videon om och om igen, och vara psykiskt belastad i dag för vad som hände för 40 år sedan.

För mig är begreppet Kasam viktigt. Innebörden är att tillvaron måste vara begriplig, hanterbar och meningsfull för att man ska må bra. Det skapar en känsla av sammanhang. Min livserfarenhet är meningsfull för mig, både det som var mörkt och det som var ljust. Allt det jag har varit med om har gett mig ett vidgat perspektiv som jag kan använda i mitt yrke för att hjälpa andra.

Jag har känt hopplöshet och erfarit att det finns hopp. Jag kan överföra det hoppet till andra. Och jag är inte rädd för att möta människor som har stor smärta inom sig. Jag är ingen ö, jag är en del av ett större sammanhang, och det kan ha betydelse för andra.

Det är oerhört hälsobringande att uppleva att man befinner sig i ett sammanhang. Om man bara ser sig som en individ, som har rätt till det ena och det andra i livet, så saknar man sammanhang. Det är nog det främsta skälet till att så många människor mår så dåligt i dag.

I mitt jobb möter jag många lärare som är frustrerade för att de ser att många barn mår dåligt: Då säger jag: En hand på en axel kan betyda väldigt mycket, kanske har du gjort stor nytta fast du inte vet om det."

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om