De har svårt att gå vidare utan att de ansvariga åtminstone ber om ursäkt. I Micke journal från socialtjänsten i Linköping och journaler från barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) framgår att ingen av dem har informerat honom och hans mor om en diagnos som ställdes redan 2001. En diagnos som skulle ha gett dem rätt till stöd de aldrig fick.
Micke har en diagnos inom autism-spektrat. Den berättigar honom till stöd enligt lagen om stöd och service för funktionshindrade, LSS. Diagnosen ställdes av BUP under en period då socialtjänsten via ett familjehem ansvarade för Micke och det var socialtjänsten som remitterade honom till psykiatrin. Socialtjänsten ansvarade därmed för att informera Micke och hans mamma om diagnosen och det stöd de har rätt att söka, men det skedde aldrig. Micke var sexton år gammal och mycket hade redan hunnit gå snett.
Krånglar i skolan
Mamma berättar om åren då hon som ensamstående mor kämpade med yrkesutbildning samtidigt som hon jobbade extra på kvällar och helger för att få ekonomin att gå ihop. Hur hon ofta hade dåligt samvete för barnen som var hemma ensamma. Det var tufft och till slut bad hon om hjälp. Socialtjänsten beviljade henne avlastning genom kontaktfamiljer där barnen tidvis kunde vara.
Det var ofta konflikter med Micke. Han fick inget gjort och var ofta ovillig att gå till skolan. Mamma berättar hur hon många gånger tvingat honom dit.
– Det ångrar jag djupt, likaså att jag senare tvingade honom till arbetsförmedlingen och till att flytta till egen lägenhet. Men alla runt omkring mig ansåg att jag skämde bort honom och att det var därför han inte klarade ut sitt liv. Det jag inte visste och inte min son heller, var att han har en funktionsnedsättning. Men det visste socialtjänsten, säger mamma.
Såväl mammans som sonens upplevelse av hur skolan fungerade är dyster. Micke berättar om kränkningar han utsatts för och att han skolkade mycket.
– Jag hängde inte med i tempot.
Mamma förstod sig inte på honom och det bidrog tillsammans med en svår livssituation till att mamma helt enkelt inte orkade mer. Micke placerades i jourhem.
Under hela uppväxten trasslar det för Micke. Han pendlar mellan att bo hemma och i familjehem. Han får en kontaktperson som han trivs med, men i familjehemmen går det titt som tätt åt skogen. När han är sexton år gammal initierar socialtjänsten en psykiatrisk utredning. Familjen där han för tillfället är placerad ber i samband med det om handledning, men BUP säger nej.
Informationen brast
När Micke blir myndig funderar socialtjänsten på om han kan bo i egen lägenhet med lite stöd. Men det blir aldrig av. Ibland går det bra att bo hemma och då är han inte längre prioriterad för att få hjälp med bostad.
När Micke är tjugo släpper socialtjänsten kontakten med honom för att han flyttat hem till sin mamma och om det hade varit jobbigt innan, så blir det etter värre nu och de sex åren som följer. Nu börjar Micke samla på sig skulder. Han börjar utbildningar som han inte klarar av, slutar och blir skyldig studiemedel.
Mamma bestämmer sig för att Micke måste sköta sig själv. En liten lägenhet ordnas och Micke bor där, men klarar sig dåligt. Han söker upp vårdcentralen titt som tätt med olika problem. Oftast ont i magen. Han sätter sig i skuld till sjukvård och tandvård. Han tackar ja till en utbildning i annat län, hyr ut sin lägenhet i andra hand och blir lurad, ingen hyra betalas på det halvår han är borta. Nu är skulden femsiffrig.
Mamma får honom till slut att be om en remiss till psykiatrin. Där finner läkaren att han redan har en diagnos. Läkaren konstaterar i journalen att den bör berättiga honom stöd enligt LSS. Han konstaterar också att Micke har ställts inför allt för höga krav och förväntningar. Han har inte kunnat leva upp till dem och det ha gjort honom frustrerad.
Då får Micke äntligen ett boende med stöd. En liten tvåa med kokvrå. Det är där han tillbringar sin mesta tid idag. Nu har han bott där i fyra år och har hunnit bli trettio.
Socialtjänsten i Linköping vill inte svara på frågor om Micke trots att han gett tidningen fullmakt. I stället svarar ansvarig chef Kristina Flink generellt på frågan om socialtjänstens ansvar för att informera minderårig i socialtjänstens vård och dennes anhöriga om medicinska resultat och rättighet att få stöd enligt LSS. Hon skriver i ett mejl:
”Det som gällde 2001 och fortfarande, är att part ska hållas löpande underrättad om uppgifter som kommer in till socialnämnden. Både barn och vårdnadshavare ska också ges möjlighet till delaktighet i ärendet.”
På frågan om det borde finnas dokumenterat att en sådan information har förmedlats i journalen svarar hon:
”Socialnämnden är skyldig att dokumentera alla uppgifter som inkommer och som är av betydelse för ärendet.” Någon sådan anteckning finns inte i journalen.
Inget skadestånd
Ingen vet hur det gått för Micke och hans mamma om de fått rätt till stöd redan när Micke var sexton. Ekonomiskt hade det säkert gjort skillnad. Mamma hade kunnat söka vårdbidrag och när Micke blev myndig hade han kunnat söka aktivitetsstöd.
Micke hade kanske kunnat få ett stödboende tidigare och sluppit dra på sig hyresskulder. Men framför allt hade kunskapen om diagnosen hjälpt dem att bättre förstå varandra. Många konflikter hade kunnat undvikas.
Micke har krävt kommunen på skadestånd, men Linköpings kommun har avslagit hans begäran. De hävdar att det eventuella felet som begåtts gjorts för så länge sedan att det är preskriberat.
För Micke är det förstås ett moment 22. Han fick inte veta om att en diagnos redan var satt förrän efter det att mer än tio år förflutit. Någon ursäkt blev det inte.
Fotnot: Micke heter egentligen något annat.