Namnet Reidar är rätt ovanligt i Sverige, men i Norge är det vanligare. Reidar Danielsson växte upp i Frostviken i Jämtland, två mil från norska gränsen.
– I de trakterna har man lika mycket samröre med Norge som med Sverige. Det finns mycket norska influenser, berättar han.
Att Reidar hamnade i Linköping kan till viss del tillskrivas fotbollsspelarna i Åtvidabergs FF.
– Pappa arbetade inom kraftverksindustrin och vi flyttade mycket när jag var barn, till kraftverksbyggen i Jämtland och Medelpad. Men så blev det ont om jobb och pappa fick söka sig söderut. Han valde mellan ett jobb i Oskarshamn och ett i Åtvidaberg och vi höll familjeråd. Jag var fotbollsintresserad och lade min röst på Åtvidaberg – Oskarshamn hade jag ju aldrig hört talas om. Och Åtvidaberg blev det, pappa fick ett försvarsjobb i "hemliga berget" i Hannäs.
Jämten Reidar minns olustkänslorna han hade som tolvåring när de kom åkande med flyttlasset. Den östgötska slätten såg inte alls ut som naturen han var van vid.
– Men när vi närmade oss Åtvidaberg blev det mer kuperat och man såg blånande skog i fjärran. Då kände jag mig hemma.
När Reidar gick i tvåan på Katedralskolan flyttade han in till Linköping och delade lägenhet med sin syster. Strax därpå flyttade resten av familjen tillbaka till Jämtland och Reidar fick tidigt klara sig själv.
– Det var nyttigt på många sätt. Det där har nog påverkat mig rätt mycket i livet, de många flyttarna och att behöva klara sig på egen hand. Det kunde kanske ha blivit jobbigt att inte känna den där tryggheten. Men för mig innebar det att jag blev van vid att ta kontakt med folk. Jag skulle säga att jag blev en ganska social människa.
Intresset för djur och natur hade Reidar med sig från barndomen i Jämtland. Han utbildade sig till biolog vid Linköpings universitet och 1981 bar det av till Gotland och ett jobb som byråinspektör.
– Det fick inte heta miljöskyddsinspektör på den tiden om man gått biologlinjen, man skulle ha gått specialutbildningen i Umeå eller Stockholm. Men det var samma jobb, bara en annan titel. Det var bra år på Gotland, härliga år. Det var nära att jag blev kvar där.
På Gotland gick Reidar med i Naturskyddsföreningen, Botaniska föreningen och andra naturföreningar. Men han upptäckte snart att det var samma människor i alla – och det var sällan gotlänningar utan mest nollåttor.
– Inget fel på dem, men jag ville träffa andra typer av människor också. Så jag hängde med raggarna och jag gick med i dykföreningen. Det tror jag är en styrka jag har, att jag söker upp människor med olika bakgrund. Det vidgar ens vyer.
Efter några år blev det ändå Linköping igen och en post som miljöskyddssekreterare. Tio år senare hade han avancerat till miljöchef, en tjänst han alltså kom att ha i över 25 år.
– Det här jobbet har varit väldigt, väldigt roligt. Jag har trivts varenda dag på jobbet och det gör jag fortfarande. Men jag tror att det är smart för både mig och min efterträdare, Therése Andersén, att göra en avtrappning. Jag blir kvar ett år som senior advisor och ska ha lite andra arbetsuppgifter. Jag ska bland annat arbeta med förvaltningens flytt till Ebbepark och hoppa in några månader som chef för stadsmiljökontoret.
När Reidar ser tillbaka blir det tydligt att dagens miljöfrågor inte är desamma som gårdagens.
– I början var det ju mycket PCB, DDT och ozonhål, det var de stora hoten. Det känns ju ändå positivt, att vi hittade lösningar på de problem vi hade då. Det inger hopp.
Klimatet var inget diskussionsämne när Reidar inledde yrkeskarriären. När man pratade om olja handlade det i stället om risken för att den skulle ta slut.
– Jag brukar citera Svante Axelsson, som var ordförande i Naturskyddsföreningen: 'Det var inte för att stenen tog slut som stenåldern tog slut'. Så är det med kol- och oljeperioden också. Oljan tar inte slut, det handlar om att utvecklingen ger oss andra alternativ. Nu har vi vind och sol som går framåt jättemycket.
Som ny i Linköping arbetade Reidar med att ta fram de första natur- och miljöpolitiska handlingsprogrammen.
– Luftkvaliteten inne i stan var då som nu en viktig fråga. Då var det främst svaveldioxid och sot, vars nivåer minskade drastiskt efter att Gärstadverket byggdes. Nu är det fokus på kvävehalter och partiklar.
Vad blir de stora miljöfrågorna i framtiden? Kemikalier som PFAS, klimatförändringarna och bevarandet av biotoper är tre exempel, tror Reidar. Kriminella ligor är ett annat.
– Tidigare har vi mest kunnat jobba med att informera. När folk har gjort fel har det handlat om okunskap. Men nu har det blivit vanligare att man medvetet gör fel för att tjäna pengar. Fläskkött färgas och säljs som oxfilé, kyl- och frysanläggningar exporteras till andra länder och förorenat avfall tas om hand på fel sätt. I och med att miljökraven skärps blir allt dyrare och det finns stora pengar inblandade. Det öppnar upp för brottslighet.
När Reidar går i pension blir det mer tid för stugan i Jämtland som han har tillsammans med sina syskon. Och så ska han bygga ett nytt hus – i Thailand.
– Min fru Chantana kommer därifrån och vi tänker bo där några månader varje år. Det ger förstås lite dåligt klimatsamvete, men det får vi lösa på något sätt...
Reidar berättar att Chantana blev lurad till Sverige av en man hon sedan fick fly ifrån med hjälp av kvinnojouren.
– Det var en jäkla soppa. Men för åtta år sedan träffade jag henne genom en bekant och vi blev ihop. I somras gifte vi oss uppe i Jämtland, berättar Reidar och springer iväg för att hämta bröllopsfotot som togs vid Stekenjokk.
Som pensionär kanske det blir tid att ta upp en del gamla intressen. Fjällvandring, fågelskådning, skönlitteratur...
– Jag läste mycket förr. Men i mitt jobb finns det alltid så mycket arbetsrelaterat som jag känner att jag behöver läsa. Det ligger där på nattduksbordet som ett dåligt samvete och gör det svårt att ta sig an en roman.
Utförsåkning är ett annat intresse som Reidar ska återuppta redan nu i mars. Ett krånglande knä har tidigare satt stopp för det och en operation hjälpte inte riktigt. Sedan blev det en oväntad hjärtoperation också.
– De upptäckte en förträngning när jag var med i Scapisundersökningen. En jäkla tur, jag hade inte haft några symtom alls. I samband med det där tänkte jag att det nog var bra att gå ner lite i vikt också, så jag började cykla på gymmet. Och tänk att då blev knät bra!