Hej Bodil!
Tack för din fina berättelse. Tänk om alla gjorde det där lilla för någon, då skulle många barn som inte mår så bra kunna hantera sitt liv på ett annat sätt.
Min barndom var också tuff. Min pappa drack en hel del, det var mycket bråk och skrik, misshandel och otrohet, skilsmässor och många flyttar. Som om inte det vore nog så blev jag även sexuellt utnyttjad av min pappa under ett antal år.
Jag har trots detta lyckats överleva på ett bra sätt, men varför jag har klarat mig så bra har jag nu med mina vuxna ögon väldigt svårt att förstå. Vad var det som gjorde att jag klarade av allt detta utan att ha någon att prata med? Ingen visste vad som försiggick i vårt hem. Utåt sett var vi en vanlig familj. Vi flyttade (flydde) ju en hel del, och i och med det så var det väl aldrig någon som hann och reagera.
Trots att jag bytte skola sju gånger i grundskolan så klarade jag mig. Jag lyckades även få kompisar som var bra för mig nästan överallt.
I samband med min mammas hastiga bortgång för några år började jag rasa psykiskt. Jag förstod att min barndom inte finns kvar. I och med att jag bröt med min pappa så försvann hela min släkt på den sidan. Min mamma hade bara en äldre syster och min bror träffar jag sällan eftersom vi bor så långt ifrån varandra.
Jag gick i terapi, och började också på en "skrivkurs i läkande syfte". På kursen lärde jag känna flera kvinnor som varit utsatta för samma sak som jag. Då förstår jag att jag haft en enorm tur som klarat mig. Dessa kvinnor hade levt mycket destruktivt, med ärr på både kropp och själ.
Jag har också ett starkt minne av en vuxen som betytt väldigt mycket för mig, mer än jag egentligen förstått. Det var min bästa kompis mamma i en mindre stad där jag bodde i två år. Jag var mycket hemma hos dem. Nu i efterhand så tror jag att de misstänkte att allt inte stod rätt till hemma hos oss. Men det var aldrig någon som frågade.
Jag minns däremot att mamman en gång sa att jag var som hennes andra dotter.
Vid ett annat tillfälle, när jag hade en ljusblå tröja, så sa hon att jag var fin i den, och att hennes dotter blev lite blek i just den färgen. Att någon brydde sig om mig, och att jag till och med kunde vara finare än min bästis som i mina ögon då var det finaste som fanns! Det var nog avgörande för mig och mitt kommande liv.
Den mamman förgyllde min annars så svarta barndom. Hon fick mig att känna mig älskad och värdefull.
Hur gör man göra för att se dessa barn i dag? De som inte uppmärksammas av socialtjänsten. De som bor i vanliga familjer som inte på något sätt sticker ut. De som klarar skolan och inte beter sig annorlunda.
Jag kan se en fara i att dagens skola blivit så fixerad vid mål och resultat att man inte längre ser barnen. Risken är nog störst på högstadiet. Man glömmer att mående och prestation hänger ihop. Det synsättet måste följa med hela skolgången.
Det finns många människor som efter en traumatisk barndom fortsätter att leva i det svåra genom att ideligen trampa sig själv längre ned i skiten. En del kommer ut på andra sidan och kan börja om, men alla kommer inte dit. Det är dem vi rynkar på näsan åt på gatorna och går omvägar förbi. Eller så sitter de på någon anstalt för något begånget brott. Dem kan vi läsa om på löpsedlarna.
Det var dem vi inte såg när de var små. Det var dem vi inte klappade på axeln. De fick nog inga röda äpplen.
/Lotta
Hej Lotta och tack för din berättelse!
Jag förstår av din beskrivning att du upplevt kränkningar som satt djupa spår. Det är underbart att höra att du arbetar på en läkning i ditt liv. Du blir påmind om mamman till din kompis när tunga tankar kommer och det gör att du mår lite bättre. Att skaffa sig nya känslor och minnen genom att envist leta efter gyllene ögonblick är bra. När du känner den positiva känslan, om så bara för en stund, så har du låtit dig själv uppleva något gott. Samlar du på många sådana upplevelser blir det till slut din nya sanning.
Visualisering är verkligen kraftfullt. Att under avslappning se situationer som man vill att de ska vara och låta fantasin flöda, att ge sig hän som ett barn i upplevelsen med känslan, bilden, ljuden och doften har en stark påverkan på oss. Hjärnan skiljer inte på fantasi och verklighet utan skickar samma signaler om du visualiserar som om du upplevt det. Det gör att du hela tiden skapar din tillvaro nu.
Det finns synliga tecken hos barn som är utsatta. Ständiga flyttar är ett av dem, som i ditt fall. Familjer utan bekymmer flyttar inte runt med samma frekvens. Barn som drar sig undan, eller tvärtom är distanslösa och okritiskt kontaktsökande, bör vi också hålla extra koll på.
Ett annat tecken är att barn inte berättar vad de gör eller hur de har det med samma naturlighet som andra barn. Prata, ställ frågor, notera samspelet mellan barnet och föräldrarna. Att ge sig tid till samtal och lyssna med alla sinnen brukar ge oss riktning.
/BodilMöller