På US i Linköping var den genomsnittliga väntetiden för behandling, som exempelvis en operation, över 190 dagar under samtliga månader år 2024. Sett till regionen som helhet var siffrorna något bättre, och låg på mellan 150 och 180 dagar under samma period.
Är det konstant kris i vården eller känns det bara som det?
– Nej, det är det inte.
Läser man de artiklar som skrivs om sjukvården är det lätt att få känslan av att det mesta med vården inte fungerar. Men när sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) besökte Linköping under onsdagen menade hon att det inte är så enkelt, och att det finns två sidor av myntet.
– Den ena är att vi ligger på en väldigt högkvalitativ nivå, ofta är det världsklass på hälso- och sjukvården i Sverige, säger hon och fortsätter:
– Samtidigt har vi jättelänge haft problem med tillgänglighet och långa köer, och det drabbar både patienter och personal.
De problemen går bland annat att se i hur den nationella vårdgarantin efterlevs. Enligt garantin ska man som patient få en medicinsk bedömning inom tre dagar efter att man kontaktat vården, därefter träffa en specialist inom 90 dagar, och få en påbörjad behandling inom ytterligare 90 dagar om specialisten beslutar om det.
Tittar man på exempelvis Linköpings universitetssjukhus så låg den genomsnittliga väntetiden för behandling på över 190 dagar under samtliga månader förra året – alltså långt över det som lovas av garantin – och medianväntetiden underskred aldrig 100 dagar, enligt statistik från Sveriges kommuner och regioner (SKR). Även om många vårdgivare har betydligt bättre siffror än så, når man ändå inte de uppsatta målen.
– Sedan vårdgarantin infördes har man aldrig levt upp till vårdgarantins delar när det gäller operation och behandling, konstaterar Ankarberg Johansson.
Hon har tillsatt en utredning som ska se över vårdgarantin. En idé hon lyfter redan nu är att göra tidsgränserna för behandling i vårdgarantin ännu kortare, och att patienterna ska ha rätt att söka vård varsomhelst i landet om garantin inte uppfylls, samtidigt som hemregionen betalar för det.
– Så har man det i Danmark, och de har under ganska lång tid haft kortare köer än vad vi har haft.
Sen tillägger hon:
– Men allra mest väsentligt är att man har bra kompetensförsörjning.
– När en tredjedel av distriktsläkarna jobbar deltid därför att jobbet är för tungt, då har vi ett problem.
Hur ska man hitta tillräckligt med folk när andelen äldre i befolkningen ökar?
– Jag har varit kommunpolitiker sedan 1986 och sett många rapporter komma. Det är alltid kris, vi kommer aldrig klara varken kommunen eller regionen.
Acko Ankarberg Johansson (KD) vill att primärvåren, alltså sådant som vårdcentraler, behöver bli en större del av den totala vårdkakan. "Vi måste vara bättre bemannade i primärvården, och att de har ett rimligt antal patienter", säger hon.
Menar du att det inte är ett så stort problem som det många gånger framstår att andelen äldre ökar?
– Att vi kan diagnosticera mer och att du och jag vill ha fler behov tillgodosedda, det tror jag faktiskt är en större utmaningen för oss än befolkningsökningen i sig.
– Vi behöver som politiker våga prata om vad som är rätt insats från den offentligt finansierade vården.
Hon exemplifierar:
– Om jag känner mig förkyld måste jag kanske inte lyfta telefonen för att träffa en läkare direkt, det är kanske inte det jag behöver.
– Och jag behöver också få lära mig att en del saker får jag faktiskt klara själv.
Om vi återvänder till frågan om vårdgarantin – när kommer vi i Sverige att leva upp till den?
– Det borde vi ha gjort för länge sen förstås. Den är ju lagstadgad, den ska man uppfylla när man har ansvar för den.
Så vad blir svaret på frågan? Om tio år?
– Nej, det ska vara snabbare än så! Patienterna har väntat ganska länge, och varenda regionpolitiker vill ju det här.