Klockan 11.51 den 16 maj 2006 skickade Tomas Olsson en hälsning från toppen av Mount Everest till sin familj. Det blev det sista Lars Olsson hörde från sin son. Tillsammans med den norske extremskidåkaren Tormod Granheim skulle 30-årige Tomas bli först i världen att åka skidor nedför den branta nordsidan av Mount Everest. Men en säkring till repet lossnade och Tomas försvann när han firade sig ned från en klipphylla.
– Från början visste vi inte om de skulle hitta honom. Det rådde svåra förhållanden på berget med drivsnö och de flesta som omkommer vid klättringsolyckor återfinns aldrig, säger Lars.
Han talar med lågmäld röst om dagen som kom att förändra allt. Det är nu nio år sedan olyckan inträffade, men för Lars är det här samtalet viktigt. Han vill berätta vad som hände med pengarna som samlades in efter sonens olycka.
Tomas växte upp i Borås, men flyttade till Linköping när han läste till civilingenjör vid universitetet. Därför var det många av hans östgötska vänner som var med i insamlingen för att finansiera räddningsaktionen när han försvann. Men pengarna användes aldrig. Fyra dagar senare hittades Tomas kropp av två sherpas – de lokala bergsguiderna som deltagit vid expeditionen. Det visade sig att Tomas livförsäkring skulle täcka det mesta av kostnaderna kring räddningsaktionen och även till att föra hem hans kropp till Borås där han ligger begraven.
– Vi har länge funderat över vad vi ska göra med pengarna. Från början hade vi en tanke att vi skulle hjälpa skandinaver som råkat ut för liknande olyckor. Men för att täcka en räddningsaktion krävs det väldigt mycket pengar. Därför blev det aldrig några utbetalningar.
2014 skedde en svår lavinolycka på Mount Everest och 16 sherpas dog. Lars och hustrun Hanne kände direkt att de hittat rätt ändamål för de 100 000 kronor som fanns i minnesfonden.
– Vi ville hjälpa dessa familjer. Nepal är ett av världens fattigaste länder. Går mannen bort står hela familjen utan försörjning.
En vän som var aktiv i minnesfonden tog kontakt med en lokal bergsguide på plats. Mannen fick i uppdrag att söka upp alla drabbade familjer och lämna över pengarna – 3 000 kronor var. I dag har 14 av 16 familjer fått hjälp. Lars hoppas att de snart kan hitta de sista två familjerna.
– Det låter kanske inte så mycket för oss svenskar. Men för de här människorna handlar det om en halv årsinkomst.
Lars berättar att han är väldigt tacksam över det engagemang som han och hans familj mött efter Tomas bortgång. Han tror inte på att konstruera ett resonemang för att ge mening åt det som har hänt, men säger samtidigt att minnesfonden har vänt det mörka till något positivt.
– Kan vi vara till hjälp, kan de här pengarna göra nytta, känns det väldigt, väldigt bra.
Det har gått nio år sedan olyckan inträffade, blir sorgen lättare att hantera eller ändrar den bara form?
– Snarare det senare. Det finns ett ordspråk som säger att tiden läker alla sår, så är det inte riktigt. Men man måste hitta förhållningssätt att kunna fortsätta. För oss är det här ett sätt.
Var Tomas lycklig när han stod där på toppen?
– Ja, jag tror det, han var lycklig. Det är många som frågat oss hur vi kunde släppa iväg vår son på en sån här expedition. Men Tomas brann för skidåkningen. Han ville bli först i världen att åka utför Mount Everests nordsida. Det här var hans dröm.