Vår stad
Correns skribent var översvallande i sin beskrivning. Redan den eleganta av ljusramper upplysta entrén gav enligt denne en prägel av förnämitet och elegans. Även entréhallen prisades så när som på att biljettkiosken sades mest likna ett busschassi.
Corren skrev att biografens tilltalande funktionalistiska interiör skulle komma att väcka beundran. Den med 28 ljusglober upplysta salongen var med sina 21 bänkrader med vardera 20 platser nästan lika bred som lång. De bekväma stoppade stolarna var klädda med rött manchestersammet. Salongstaket var svart medan väggarna var målade i pompejanskt rött. De pryddes av blomkalksliknande lampetter. De två högtalarna var placerade bakom den vita duken. Likt en rest från stumfilmens dagar fanns även ett orkesterdike. Salongen var försedd med modern ventilation och hade fyra utgångar.
Biografen, som då var Linköpings femte och största, rymde totalt 608 personer varav 168 på läktaren. Utanför läktaren fanns en med sköna soffor möblerad foajé.
Det var stockholmsarkitekten Björn Hedvall som skapade ritningarna till Röda kvarn. Han kallade sig själv för biografspecialist efter att ha ritat närmare 30 biografer, flertalet i Stockholm men även runt om i Sverige. Hedvall var mycket produktiv och ritade mellan åren 1912 och 1961 bara i Linköping femtiotalet byggnader.
För Röda kvarns konstnärliga utsmyckningar och färgsättning svarade artisten Folke Andersson. Den med guldfransar försedda gröna ridån var skapad av den vittberömde konstnären Einar Forseth. Denne föddes 1892 i Linköping, men flyttade härifrån före sin ettårsdag.
Röda kvarn drevs av Svensk Filmindustri som hyrde lokalen av ingenjören Gustaf Bagge.
Invigningen skedde i närvaro av landshövding, biskop och honoratiores. Programmet bestod av en journalfilm, en Musse Pigg-fars samt en speciellt framtagen film om Linköping.
Allmänhetens premiärkväll inleddes med sång av Linköpings Sångarförbund. Då visades den barnförbjudna filmen ”En natt”, som uppgavs vara säsongens bästa svenska film.
Linköpingspremiären för ljudbio ägde rum i december 1927 på Mohriska biografen. Hösten 1933 installerade Grand som stadens sista biograf en ljudanläggning. Linköping hade som mest, åren kring 1960, tio biografer. Sedan januari 2007 är Filmstaden stadens enda.