Vår stad
Byggnaden, som uppfördes som lager för västra länshalvans Ica-handlare, presenterades såväl i lokalpressen som i Svenska Dagbladet och DN.
Ica förklarade behovet av en modern lagerbyggnad med att industrin tog över alltmer av husmödrarnas arbete. Exempelvis krävde den ökande efterfrågan på djupfrysta varor helt nya lagerlösningar.
I den hösten 1955 färdigställda byggnaden var minsta lilla detalj genomtänkt. Stolt konstaterade chefen, disponent Lennart Samuelsson, att expedieringen av varorna på Industrigatan gick 30 gånger snabbare än i de gamla lagerlokalerna på S:t Larsgatan 10. Personalstyrkan, 14 på lagret och 25 på kontoret, var densamma på båda platserna.
Inlastningskajen var nåbar såväl med lastbilar som, via ett stickspår, med tåg. Handlarna ringde in sina order, vilka lagrets kontorspersonal skrev ner på listor. I lagret förvarades varorna i samma ordning som de hade på de förtryckta beställningslistorna.
Lastningen skedde på lösa lastbilsflak och tog drygt 45 minuter. När lastbilarna återvände från en distributionsrunda lyftes flaken av och ersattes med fullastade flak. Då vanns värdefull tid eftersom bytet av flak bara tog sju minuter.
Lagret hölls, undantaget det varma bananrummet, svalt med hjälp av ett avancerat fläktsystem. Heta sommardagar kunde kallt vatten från fastighetens egen djupborrade källa sprutas över taket.
Byggnaden är ritad av stockholmsarkitekten S-B Jansler, som hade stöd av konstnären Erik H Olsson. Den senare, vars konst bland annat kan ses på Moderna museet i New York och Tate Gallery i London, svarade för lagerutrymmets färgsättning med målet att motverka att lokalen skulle ge ett enformigt intryck.
När Ica grundade sitt Linköpingslager 1943 disponerade de ett ekipage bestående av en häst och en vagn, en gengasdriven lastbil samt en trehjulig transportcykel. Tretton år senare, 1956, bestod fordonsflottan av fyra lastbilar och två skåpbilar, den ena för bröd och den andra för djupfrysta varor.
Lagrets pampiga invigning, kallat för Linköpings gästabud, inleddes med lunch på Frimis. Bland de sex hundra inbjudna fanns de styrande i län och stad, liksom representanter för olika kvinnoorganisationer samt filmdirektören Anders Sandrew. Förutom invigningstal av landshövdingen Carl Hamilton bjöds gästerna på musik, rundvandring och provsmakning bland annat av frukt, glass, choklad och kaffe.