Vad är det som är nytt egentligen? Utan att ha förra versionen av Mini bredvid sig är det faktiskt svårt att säga. Designteamet från BMW som ritat den nya bilen har medvetet hållit igen på formerna eftersom föregångaren är så bra.
Förarmiljön i Mini Cooper är inget under av ergonomi och en del reglage är lite krångliga men allting känns rätt. Dessutom sitter jag riktigt bra i de lätt skålade sätena, en känsla som håller i sig ett par timmar sedan tycker kroppen att det börjar bli lite obekvämt.
På den snirkliga vägen över kullarna visar Mini Cooper upp sitt allra bästa. Bilen har en närvaro som få andra bilar och det är en fröjd att gasa runt på småvägarna. Chassit är styvt och fjädringen håller i fint i kurvorna. Styrningen har förlorat lite skärpa jämfört med föregångaren men är trots den elektromekaniska styrservon helt okej.
Mellanmotorn på 1,6 liter och 120 hästkrafter räcker till gott och väl. Motorn är för övrigt ett samarbete med Citroën och Peugeot.
När det är dags för långfärd tappar Mini Cooper sin charm. Det bullrar något fruktansvärt och den sportiga fjädringen kommer inte överens med norrländska tjälskott. (TT Spektra)
Johannes Collin