Ann-Christine Rehnström känner sig ganska hemmastadd i nya kontoret efter ett par veckor i tjänst. Staden, polishuset och medarbetare är kända sen tidigare.
Det har blivit ett antal stolar de senaste åren. Resan från ordningspolis i Mjölby till det sen några veckor färska uppdraget som Linköpings lokalpolisområdeschef kan tyckas ha gått rakt uppåt, men Ann-Christine Rehnström ser det mer som att hon samlat erfarenhet i resväskan som kommit till användning i flera olika roller längs vägen.
– Som ledare är jag ärlig, tydlig och engagerad. Inte tydlig som i hård, utan mer som i att jag gillar struktur och ordning.
För bara 1,5 år sen tog sig "Anki", som de flesta runtomkring kallar henne, an uppdraget som lokalpolisområdechef för polisområde Motala. Ett förordnande på normalt sett fyra år, som fick avbrytas i förtid när motsvarande tjänst i Linköping blev aktuell.
– Det var min helt ärliga ambition och mitt mål att vara i Motala, jag trivdes väldigt bra där. Men när tidigare Linköpingschefen Anna Lindqvist slutade och det här dök upp så ville jag inte vara den som stod kvar på perrongen. Jag tog chansen och så blev det som det blev.
I lokalerna på Garnisonsområdet är det snart tid för utsättning av kvällens polispatruller. Det innebär att de som har jobbat dag i yttre tjänst lämnar över till nästa gäng. En korridor in i byggnaden återfinns Ann-Christines nya kontor. Här byts myllret av småpratande poliser mot tystnad.
Varken polishuset, medarbetare eller kommunen är ny. Här var hon gruppchef för utredningsgruppen innan förordnandet i Motala. Omställningen till nygamla polisområdet har därför inte varit så stort.
– Det känns väldigt bra att vara här igen, samtidigt som tiden i Motala varit lärorik. Den gav mig förståelse för ett mindre lokalpolisområde, säger hon och fortsätter:
– Men förväntningarna på mig från medarbetare och chefer här är höga och utmaningen är att möta dem. Det är inget jag tycker är jobbigt, pressen gör att jag skärper mig lite extra och det gillar jag.
Hon kliver över tröskeln till nya arbetsrummet under en höst som i Linköping har kantats av en kraftig våg av personrån – både bland ungdomar och mellan vuxna. Jämfört med 2019 har rånen där personer under 18 år varit inblandade hittills mer än fördubblats i år. När vi ses har den mörka trenden precis börjat mattas av och förundersökningar mot misstänkta gärningspersoner pågår i ungefär hälften av fallen. Att polisen inte kommer nå ända till åtal i merparten av ärendena, är hon medveten om.
– De här fallen är särskilt svåra att utreda då alla inblandade inte alltid vågar prata med oss och berätta vad de vet. Samtidigt har jag full förståelse för att man kan känna en rädsla både som målsägare och vittne – det är en större problematik och fråga som inte bara polisen måste komma tillrätta med.
"Vi behöver bli bättre på att utreda brott", säger Ann-Christine Rehnström. För det behövs fler utredare, administratörer och personer med kunskap att analysera material från mobiler, anser hon.
I relation till annat, hur allvarligt ser du på höstens rån utifrån ett tidsperspektiv?
– Jag tycker att alla brott är allvarliga. Det beror också på hur den som blir drabbad uppfattar saker och ting, så jag vill helst inte sätta in höstens rån i någon sorts gradering. Det är fula brott där man ger sig på personer i utsatta lägen.
Som en del i polisens utmaningar i Linköping nämner hon också utsatta områden som Skäggetorp, Ryd och Berga där de länge sett en ökad brottslighet jämfört med andra stadsdelar.
– Vi behöver fortsätta att samverka kring de här områdena – med kommun, fritidsverksamhet och skola. Jag tror också mycket på att fånga in våra ungdomar tidigt och inte när vi jobbar mot dem när de är 16-17 år. Då är det nästan för sent.
Hur tidigt?
– Ja, det kan låta larvigt, men redan i småbarnsålder behöver vi arbeta med föräldrarna och med barnen redan från förskoleklass. Det kan handla om vilka vuxna förebilder man har, till exempel.
Nya lokalpolisområdeschefen Ann-Christine Rehnström har flera tuffa uppgifter framför sig. Utmaningar hon tycker om att ha.
Våldsbrotten i Linköping är en särskild del av polisens arbete som Ann-Christine särskilt vill ta krafttag mot. De kan uppstå snabbt och oplanerat, ofta under påverkan av alkohol eller droger, och är därför oberäkneliga och svårare att arbeta mot. På senare år har Polisen i Linköping utvecklat samverkan med ett större antal ordningsvakter i centrum, vilket enligt Ann-Christine bidrar till en tryggare miljö, till exempel på Ågatan.
– Jag skulle säga att våldsbrotten tidigare har varit ett stort problem kopplat till just vår kroggata. För mer än tio år sen var Ågatan känd nationellt som en av landets mest brottstäta gator – och så är det ju inte längre. Vi har en helt annan polisiär närvaro där numer så mycket har lugnat ner sig.
Natten till den 25 oktober inträffade ett mordförsök på en man i 20-årsåldern inför ett stort antal vittnen på Ågatan. Senare har tre män anhållits på sannolika skäl misstänkta för gärningen. Ungefär vid samma tidpunkt skedde ytterligare ett grovt brott, en grov misshandel inte långt därifrån, på Storgatan. Om dessa grova brott har något samband eller koppling till annan kriminalitet, vill Ann-Christine inte uttala sig om.
– Vi har god koll på vilka personer som systematiskt begår brott i Linköping samt kring olika samhällsstrukturer i våra utsatta områden. Vi jobbar mycket underrättelsebaserat via tips, men också via synlighet. Jag tror ju på att finns vi på plats så borde man inte våga begå brott.
På eftermiddagen är det hög aktivitet när det närmar sig skiftbyte för patrullerna. Under intervjun är det flera som vill komma in i det så kallade "utsättningsrummet" för att börja dagen.
När det kommer till det som oftast kallas för kriminella nätverk eller gäng bekräftar Ann-Christine att den typen av grupperingar absolut är verkssamma i Linköping. Hur tydliga grupperingarna är går hon inte in på.
– Gängen finns och de har ju varsina sidor som de kämpar för. De består av ett brett spann av åldrar och nätverken har ofta en tydlig struktur med vilka utförare man har. Där är ju vår utmaning att komma åt personer innan de kommer in i den typen av kriminell miljö.
Svaret kommer snabbt på frågan om verksamhetens största utmaning i Linköping: fler poliser. Hon säger att de gör så gott de kan utifrån de begränsade resurserna som råder, men frustrationen i leden är kännbar. Fler poliser är ett måste för att kunna finnas för medborgarna, menar hon.
– Men det finns ett driv i den här verksamheten som jag nästan inte varit med om på någon annan arbetsplats. Man vill mycket och utmaningen för mig i det är att få ihop en helhet där vi strävar mot samma mål. Det skulle kunna innebära att man inte alltid kan få som man vill.
Det låter som du hoppat på ett tufft uppdrag?
– Det är brett, men det är också det som är charmen med den här rollen – att jag måste ha koll på så mycket. Jag tål en hel del och ja, jag sover gott om nätterna.
Innan hon inledde bana som polis, var Ann-Christine Rehnström inne på att arbeta med ekonomi och juridik, men efter att en vän uppmanat henne att söka sig till polisyrket blev valet ett annat.