Lördagen den 18 mars 2000 började för många av de boende i bostadsområdet som omringade den gamla infektionskliniken, med åsynen av tiotals kravallsutrustade poliser.
Poliserna förberedde ingripandet mot ett stort gäng vänsterungdomarna, som kvällen innan ockuperat ett av de gamla husen på Kanberget.
Morgontimmarna fortgick medan ockupanterna förskansade sig på husets tak. De uppträde hotfullt mot poliserna, skrek slagord och viftade med bland annat kofötter och järnrör.
Då och då använde de slangbellor för att skjuta bultar mot polismännen, som samlats på säkert avstånd bakom huset där den kommunala enheten Råd och stöd var inhyst.
Några av de boende i området passade också på att gå in på ockupanternas hemsida på Internet, vars adress stod skriven på en av banderollerna som de hade hängt på hustaket.
Där kunde man också läsa om syftet med aktionen samt om gruppens politiska inriktning.
"Vi vill skapa ett ungdomshus som styrs av de som verkar i huset", skrev ockupanterna som också presenterade sig som "motståndare till alla konstlade motsättningar mellan människor".
Det hela började hetta till först vid 15-tiden när piketpoliser från Stockholm och Östergötland delade sig i fem grupper och gick mot huset. Poliserna backade dock så småningom.
Vid 16-tiden började en polishelikopter flyga över Kanberget. Samtidigt fick ockupanterna erbjudandet att använda en av polisens mobiltelefoner för att på det sättet etablera kontakt.
Det dröjde dock innan två piketpoliser fick ockupanternas tillstånd att närma sig huset och överlämna telefonen.
Några minuter senare började ockupationen närma sig slutet. Temperaturen steg ännu mer. Från taket på ett angränsande hus kunde Corren följa utvecklingen på nära håll. Det krigsliknande tillståndet som då rådde på och runt omkring Kanberget kändes mycket overkligt.
Vid 17-tiden började polisens helikopter att flyga på låg höjd. Husockupanterna svarade med att attackera helikoptern med slangbellorna.
De följande minuterna hände allt fort. Plötsligt blev det uppenbart att polisen stormat huset och att man tagit kontroll över situationen.
Karl Dahlgrensgatan fylldes då av flera hundra människor som med uppspärrade ögon såg på medan ockupanterna greps en efter en.
Ett par timmar senare var det åter tyst på Kanberget.
Läs hela historien i onsdagens Östgöta Correspondenten.