Kristin Pallmans cancer är obotlig och prognoserna är mörka. Men själv har hon hittat glädjen i livet och siktar på att leva länge till.
1.
Mitt i sjukhuskorridoren, inne på Universitetssjukhuset i Linköping, vänder sig Kristin mot sjuksköterskan som går bredvid. Det är Kristin som genomgår en aggressiv cancerbehandling och drar en droppställning med cellgifter bredvid sig, ändå är sköterskan just nu den med minst färg i ansiktet. Kristin förstår. Något är fel.
"Det ser inte bra ut va?" säger hon.
"Nej", säger sköterskan. "Nej Kristin, det gör det inte".
***
Kristin Pallman, 39, har bearbetat sin sorg och oro. Därför gråter hon inte när hon tänker tillbaka på den där dagen då allt förändrades. Dagen då hon gick från att vara en patient som skulle bli botad från sin bröstcancer till att bli en patient som skulle ges livsuppehållande vård. Hon berättar, samlat, om när hon fick beskedet att cancern spridit sig till bröstbenet och att sjukdomen var obotlig.
– Jag hade förstått redan innan att det var något som inte stämde. Jag hade ont bakom ena skulderbladet och fick ligga på vården om att de skulle göra en röntgen. Till slut gick med på det, sa samtidigt att de inte skulle hitta något. Men det gjorde dem. Om jag inte hade legat på hade jag förmodligen inte levt idag.
Vid den här tidpunkten, vårvintern 2018, genomgick Kristin redan en aggressiv behandling mot sin bröstcancer. Hon hade hittat knölen ett halvår tidigare. Eftersom hon bara var 35 år hade hon ännu inte fått göra någon mammografi. Med facit i hand hade hon själv inte heller varit den som aktivt letat efter förändringar i brösten, trots att hon genom livet varit rädd för cancer.
– Jag var ju så ung. Att jag skulle få cancer när jag blev gammal såg jag som mer troligt, inte redan nu.
När hon väl kände knölen var den stor. Fem centimeter, skulle det visa sig på röntgen. Ett biopsisvar några veckor senare bekräftade det som inte fick vara sant.
Chock, rädsla, sorg. En cocktail av förlamande känslor spred sig i Kristins kropp, men hon manade sig själv att tänka positivt och skapa de bästa förutsättningarna under behandlingen. Bröstcancerpatienter har i regel goda chanser att bli friska och behandlingen påbörjades snabbt. Cellgifter, operation, strålning – i den ordningen. När hon mitt i denna aggressiva och kroppsligt påfrestande behandling fick beskedet där i korridoren på US, att cancern spridit sig och nu betraktades som obotlig tog mörkret hos Kristin över. Hur ska man kunna leva ett gott liv med en dödsdom över sig?
– När en läkare berättade om min status var det som om hon pratade om någon annan. Jag kunde inte ta in att det var mig det handlade om.
Siffrorna över Kristins cancerform kan inte beskrivas som annat än fruktansvärda. 75 procent dör inom fem år. Kristin var 35 år när hon fick diagnosen. De lägsta oddsen gjorde gällande att hon inte skulle bli 40 år gammal.
– Tankarna gick runt, runt. Är det så här mitt liv ska sluta? Jag är ju inte klar. Jag har inte träffat mannen i mitt liv och inte hunnit få egna barn.
Fyra år senare är Kristin en av de som gått emot oddsen, en av de som fortfarande är i livet. Hon har accepterat att hon inte kommer att få några barn. Det fanns planer på att ta ut ägg innan behandlingen inleddes under 2017, men det stod snart klart att det inte fanns någon tid till det. Senare visade det sig att hennes cancer är hormonell och en graviditet skulle vara förenat med mycket stora risker. Just nu utbildar hon sig till hälso- och friskvårdskonsult samt till kostrådgivare och vill starta eget företag.
– Jag vill inspirera genom föreläsningar och hjälpa företag och privatpersoner till ett mer hållbart och balanserat liv. Jag drömmer om att göra skillnad.
2.
År 2008 ammade Sofia Weineholm fortfarande sitt andra barn. Hon var 32 år, nybliven tvåbarnsmamma och mitt uppe i livet. Då kände hon knölen i ena bröstet.
Vården avfärdade först Sofias upptäckt som något slags mjölkkörtelinflammation men själv förstod hon. Det var något som var fel. Som tonåring hade hon redan haft två cancerdiagnoser och nu kände hon, på ett oförklarligt sätt, att något var fel i kroppen igen.
Beskedet fick hon en fredag. Hon visste nog redan innan vad svaret skulle bli. I telefonen hade personen i andra änden sagt att hon skulle ta med sig en anhörig. Men när läkaren förklarade att hennes oro varit befogad och att det rörde sig om bröstcancer drog chocken över henne ändå.
– Jag och min man fick en akuttid på US samma eftermiddag där vi träffade en kurator. Vi kunde inte bara åka hem efter det där beskedet och ha en vanlig helg, det gick inte.
Efter beskedet inleddes den aggressiva behandlingen mot Sofias kropp i stort sett omgående. Operation, cellgifter strålning. Allt gick bra.
– Livet återvände igen. Jag gjorde en rekonstruktion av bröstet och allt verkade bra. Tills början på 2011 när jag upptäckte en ny knöl, i det andra bröstet.
Sofia Weineholm har diagnostiserats med cancer sex gånger. Hon uppmanar andra kvinnor att en gång i månaden känna igenom sina bröst och att gå på kalleleser till mammografin. "Ju tidigare man upptäcker en förändring, ju fler liv kan man rädda."
Ibland överträffar verkligheten dikten – på det värsta av sätt. Så var det i Sofias fall. Sjukvården kunde snart konstatera att den nya knölen var en ny, elakartad tumör. Det var inte den tidigare cancern som spridit sig till det andra bröstet, utan en ny, helt oberoende av den förra. Plötsligt fick Sofia och hennes familj börja om. Igen.
– När jag fick bröstcancer andra gången, då kändes allting helt hopplöst. Jag kände bara "Nej, jag vägrar gå igenom det här igen". Sedan gjorde jag ju det i alla fall.
Operation igen. Cellgifter igen. Rädsla igen.
– Jag var så rädd att jag skulle behöva lämna mina barn. Jag pratade med min man säkert tusen gånger om hur han skulle prata om mig med våra barn när jag inte fanns mer. Jag, eller vi, pendlade hela tiden mellan hopp och förtvivlan.
Samtidigt som oron slet i Sofia hade hon ett liv fullt av åtaganden som var tvunget att fortgå, på gott och ont.
– Det var helt galet. På ett sätt gav det mig bränsle, att jag hade två små barn som behövde sitt. Samtidigt kan jag nu fundera på hur vi fixade det. Jag har en fantastisk man som stod vid min sida då och gör det än. Det har varit räddningen.
Sedan 2011 har Sofia haft ytterligare två cancerdiagnoser, i form av sarkom som upptäcktes i tid och gick att operera bort. Det fanns ingen spridning.
– Jag har alltså haft sex cancerdiagnoser i mitt liv. Jag hoppas att jag aldrig mer ska behöva leva med cancer. Oron finns där, men jag fokuserar på livet och nuet.
3.
Det börjar skymma och Cirkuscaféet i Linköping har egentligen stängt för två timmar sedan. Men personalen är vänliga nog att låta oss sitta kvar. Kristin och Sofia har lyssnat noga på varandras berättelser. De har skrattat med varandra, stöttat varandra, nickat igenkännande.
– Jag tycker det är så viktigt att få fram att våra liv är mycket mer än bara cancer. Vi har och har haft de här diagnoserna, men det är inte det som definierar oss, säger Kristin.
Hon förklarar sedan att hon på ett sätt är en mycket lyckligare person i dag än innan hon drabbades av sin obotliga cancer. Hon har hittat ett inre lugn och sätt att hantera oro och rädslan. Idag är det hon som sätter gränsen för hur stor plats oron får ta utav hennes tid och liv. Ett arbete som tagit lång tid.
– Förut jobbade jag 50-70 timmar i veckan. Jag var inne i det klassiska ekorrhjulet och trodde att karriären var det viktigaste av allt. I dag är jag på en helt annan plats. De senaste åren har bestått av mycket sorg, rädsla och oro men den här sjukdomen har samtidigt gett mig helt andra perspektiv på livet och i dag älskar jag mitt liv.
Kristin och Sofia sitter båda med i styrelsen för den lokala bröstcancerföreningen Moa-Lina. Det går inte att ta miste på deras brinnande engagemang. De berättar ivrigt om föreläsningar, träningspass, må bra-helger och gruppsamtal som föreningen anordnar för sina drygt 500 medlemmar.
– Något av det viktigaste vi gör är att försöka påverka cancervården och göra den bättre, berättar Sofia och ger exempel på en rad samverksansfunktioner där föreningen finns med.
Kristin och Sofia är överens om att något av det värsta för cancerpatienter är väntan på olika besked. Personer som lever med spridd cancer har tät kontakt med sjukvården och får genomgå en ny röntgen var tredje månad. Ofta får man vänta i flera veckor på röntgensvar.
– Man är orolig inför och sedan är man orolig i väntan på svaret. I praktiken innebär det att jag och många med mig lever med en konstant oro ungefär fem av årets tolv månader. Det är inte mänskligt. De här väntetiderna måste kortas för att de som redan lever med kniven mot strupen ska få bättre livskvalité.
Kristin Pallman och Sofia Weineholm träffade varandra i föreningen Moa-Lina som är en del av Bröstcancerförbundet. Föreningen kämpar bland annat för att cancerpatienter ska ges en bra rehabilitering under och efter en cancerdiagnos.
Trots Kristins status ser hon helt frisk ut. Ödemet längs hennes vänstra arm är inget man ser förrän hon själv tar upp det. Men det har funnits perioder då cancern gjort sig påmind rent fysiskt hos både henne och Sofia.
– Det var när håret föll som jag började se sjuk ut. Innan dess hade det ju inte gått att se på något sätt. Men plötsligt var man helt kortisonsvullen, utan vare sig ögonbryn eller fransar, säger Sofia.
Utanför kaféet ger de sista enträgna höstlöven upp och faller mot marken. Snart kommer vintern och för Kristin är det mindre än två månader kvar till hennes 40-årsdag. Där många ser åldersångest ser Kristin att ett delmål är inom räckhåll. När hon fick sin diagnos lovade hon sig själv att hon skulle överleva sin 40-årsdag.
Nu har hon satt upp ett nytt mål.
– Personer som överlever 20 år eller mer med spridd cancer kallar vi för enhörningar. Det är det jag siktar på nu, inga delmål däremellan. Jag ska bli en enhörning.
Trots all sorg som deras diagnoser innebutir har både Kristin och Sofia fått nya perspektiv på livet. "I dag mår jag på ett sätt bättre än innan jag fick min cancer", säger Kristin.